torsdag 19 april 2018

Inlandet av Elin Willows

Förlag: Natur och Kultur
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 204

Baksidetext: Kan man börja om var som helst, skapa sig ett nytt liv någon annanstans?
   En ung kvinna från Stockholm fyttar till sin pojkväns hemort, ett litet samhälle i Norrlands inland, Platsen kallad. Men relationen tar slut redan innan de hunnit fram. Hon tar ett jobb på en mataffär och blir kvar på orten av skäl hon själv inte riktigt begriper. Sakta men säkert arbetar hon sig in i platsen, och låter den arbeta sig in i henne. Det nya samhället har andra, okända koder. Här lämnar man dörren olåst, super på Hotellet på lördagarna, kör bil på isen. Hur blir man en del av något nytt?
   "Inlandet" är en självlysande berättelse om uppbrott och förändring, skriven på avskalad, distinkt prosa. Elin Willows debutroman undersöker vardagens konkreta mekanik, småsamhällesmentaliteten och hur omgivningen kan spegla en människas inre landskap, relationen mellan frihet och ensamhet.

Mina kommentarer:
Det här var ännu en uppskattad historia av det lite kortare slaget. Det var inte många sidor, texten kändes luftig och kapitlen var korta. Det var enkelt att ta till sig, slå sig ner en stund om kvällarna och läsa några sidor, som ofta blev ganska mycket i förhållande till alltsammans. Det var tacksamt.

Men samtidigt som det upplevt som enkelt att läsa är det ändå en hel del som på något vis gömmer sig bland orden. Det kändes som ett litet konststycke. För jag börjar fundera själv i stället om det kanske kan vara något annat som lurar och fastän det egentligen, tror jag, inte händer så värst mycket så finns ett naturligt driv för mig att vilja läsa vidare. Lugnt och stilla. Då och då är det fantastiskt vackra beskrivningar och metaforer som dyker upp, sådär självklart och om man inte är uppmärksam så kanske de går förbi, men jag tyckte de var väldigt fina att läsa. Willows har fångat orden på ett sätt så att det vanliga får en extra glans och ett extra djup. På något sätt känns det som att huvudpersonen har en lite speciell attityd, kanske är det platsen som påverkar. Det sätter sig också i textens känsla, det är lite dystert och kallt samtidigt som det inte heller är deprimerande utan bara accepterande och ro med tillvaron, för jag vill ändå läsa på. Sedan fanns också många delar som jag inte helt ut är insatt i och som var spännande att följa - som det här med den enorma avlägsenheten och den speciella rytmen som förekommer i deras lilla stad mitt ute i ingenstans långt långt uppe i norr.

Så jag tyckte att den här var mysig att läsa. Ändå är jag pyttelite besviken, för jag hade ändå velat ha något mer i slutet, bara något litet som satte sig på något sätt. Nu blev det som att jag fick en inblick och sedan fortsätter alltsammans efter min vistelse, men kan ju vara fint det också i och för sig.

onsdag 18 april 2018

Tisdagsklubben av Anna Fredriksson

Förlag: Forum
Utgivningsår: 2015
Antal sidor: 281

Baksidetext: Anna Fredriksson har tidigare skrivit tre relationsromaner som vunnit både kritikernas och läsarnas hjärtan. Nu är hon tillbaka med Tisdagsklubben, en berättelse om att befinna sig i övre medelåldern, när man hamnat i invanda relationer som inte så lätt låter sig förändras eller brytas upp. Men det är också en roman om svåra livsval och om att bli galet härligt förälskad – oavsett hur gammal man är.
   Karin tänker inte efter så noga när hon anmäler sig till kvällskursen i asiatisk matlagning varannan tisdag. Hon vet bara att hon behöver bryta den oro och ensamhet som uppstått efter maken Stens stroke. Även om han verkar ha klarat sig utan några fysiska skador är allt förändrat. Han har blivit sluten, vresig och likgiltig inför framtiden.
   Matlagningskursen leds av Henrik, en passionerad och framgångsrik kock, och blir ett andningshål för Karin. Hon lär känna den livsbejakande Monika och de två börjar kalla sig Tisdagsklubben. Karin inser mer och mer att hennes liv inte alls har passerat något bäst före-datum. Monika får saker att hända och förmedlar nya sätt att se på världen och tillvaron. Ingenting är som förut i Karins liv och hon börjar ifrågasätta det hon tidigare trott var sant. Ska hon våga bejaka sina innersta önskningar och sätta sin trygga tillvaro på spel? Eller ska hon acceptera att alla drömmar inte slår in, särskilt inte efter sextio, och i stället vara nöjd med det hon faktiskt har?

Mina kommentarer:
Det här var en ljudbok som fick följa med mig hem en sväng eftersom jag kände igen författaren, om jag inte minns fel så hade jag en bok av henne hemma som väntat så länge. Jag tänkte något i stil med att om den här är bra så kanske tröskeln till den andra boken blir lite mindre.

Så blev det. Jag tyckte Tisdagsklubben här var helt okej. Just nu tycker jag att det är skönt med böcker som inte är så fasligt långa så den här passade utmärkt. Till en början verkade det lite väl alldagligt, men så som det sedan brukar urarta sig så kommer fler aspekter fram med tiden. Jag tyckte det var intressant att ta del av hur det ena oskyldiga gesten leder till det andra handlingen som blir lite mer problematisk. Det fanns något att hämta här även för mig, trots att det till en början verkade lite avlägset, inte minst för åldern på huvudpersonerna.

Karin tyckte jag blev bara mer och mer osjälvisk på ett sätt som verkligen drog ner henne själv, så jag tyckte lite synd om henne och hoppades att hon skulle både våga och vilja kasta sig ut lite. Men det är inte alltid så lätt, och på det sätt som de invanda blir ifrågasatta tyckte jag förgyllde den här ganska så enkla berättelsen och som visade på att det finns nya vägar. Tisdagsklubben var absolut en charmig liten historia tyckte jag!

onsdag 11 april 2018

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini (omläsning)


Här finns min ursprungliga recension av den här boken när jag läste den för drygt 2 år sedan. Nu har jag tagit del av historien igen, den här gången genom en ljudbok.

Kort och gott - jäklar vad bra den är! Om du inte har läst den ännu så gör det på momangen.

Det kändes nästan som om jag upplevde det för första gången igen och kände spänning, förväntning, funderingar och en massa tankar om allt som händer. Tror mycket hängde ihop med att det blev på ett nytt sätt genom röst. Först tyckte jag det var otroligt ovant, men man vänjer sig. Dessutom var uppläsaren otroligt bra med uttalen av de utländska orden så att känslan blev helt rätt, det höjde verkligen.

Hosseini är en fantastisk historieberättare. Det är så starkt. Och från första gången så minns jag ännu hur jag mot slutet var tvungen att stå upp, jag grät floder och torkade ögonen om vartannat och försökte urskilja texten. Hua. Det var så gripande. Böcker alltså! Och nu när jag närmade mig slutet så undrade jag lite vad det var som rörde upp allt. Men så. Ett ord. Och allt forsade igen. Herregud! Och det gjorde så ont i halsen av alla känslor. Hur kan det bli så, så bra, ah!

Men vad gör det så bra? (Utan att avslöja något). Det handlar om en värld och tillvaro som är så olik min egen. Ändå griper den tag. Det är orättvisor både på ett ofattbart plan men också ner till de närmsta relationerna. Om otur. Eller tur. Om att vända saker till något annat och finna ett uns av hopp. Att våga tro och stanna kvar, trots alla grymheter. Det är ett starkt ämne, det görs starkt genom att återkoppla och fånga små meningar som stannar kvar och som talar om karaktärernas kärnfulla världssyn. En enskilt persons egna storm. Och Hosseinis magiska metaforer. Det är så vackert! Det kan tyckas tråkigt men det är en sådan fröjd att höra på. Jag minns en nu - hennes mun gick som en symaskin. Hihi. Framförallt är det resan som är så fantastisk. Med de båda kvinnorna, med dem tillsammans, med deras land och deras tillvaro. Vad som händer med dem, utåt som inåt. Det är oförglömligt. Och omöjligt att inte påverkas av.

Kanske får jag avsluta nu. Men, jag älskar den här berättelsen!

måndag 9 april 2018

Stora små lögner av Liane Moriarty

Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 442

Baksidetext: Vid en första anblick framstår den prydliga villaförorten Pirriwee som en välmående och sömnig idyll.
Men under ytan kokar det.

Madeline och Celeste är grannar och bästa vänner. De har barn i samma förskoleklass och tar alla tillfällen de får att prata om livet på favoritcaféet. Madeline har händerna fulla med sin tonårsdotter, som plötsligt tycks föredra sin pappa och yogafrälsta styvmamma framför henne (hur är det möjligt??). Men hon kan inte låta bli att samtidigt kasta sig in i intrigerandet mellan olika fraktioner av föräldrar på skolan. Förortens okrönta skönhetsdrottning Celeste backar förstås upp Madeline, men har verkat mer virrig än vanligt på sistone – kanske inte så konstigt med två helvilda tvillingpojkar där hemma och en man som ständigt är på resande fot. Eller finns det något som Celeste inte berättar?

När den unga ensamma mamman Jane flyttar in i området möts hon av kyliga blickar från de andra förskolemammorna och blir misstagen för att vara femårige Ziggys barnflicka. Madeline och Celeste tar dock Jane under sina vingar, och står på hennes sida när stämningen blir allt mer hätsk efter att Ziggy blivit anklagad för mobbning. Temperaturen på skolgårdar och villagator skruvas upp för att nå sin våldsamma kulmen under skolans årliga föräldrakväll …

Stora små lögner är en roman om vänner, mammor, döttrar, nya fruar och före detta män – full av igenkänning, värme och humor. Men det är också en roman som inte väjer för det mörka i livet, för gråzonerna vi accepterar och de farliga lögnerna vi intalar oss själva.

Mina kommentarer:
Det här är en av ljudböckerna som jag lyssnade på under tiden som jag renoverade, främst med penseln som verktyg. Det var mysigt och det tror jag också att katten tyckte, för hon kom allt som oftast upp till mig och la sig bredvid datorn när det spelades. Tror hon gillade ljudvågorna eller något, kanske att hålla mig sällskap, eller rent av att storyn var så spännande? ;)

Om jag ska säga ett enda ord om den här boken så är det skvaller. Haha, det är så mycket tjatter och tisslande om områdets alla personer så herregud. Och jag kan tycka sånt är lite smått onödigt att höra på på något vis, men nu var det skojigt att lyssna på. Det blev också så mycket mer än bara lite ytlig skvaller. Jag minns när jag tillslut greppade situationen och från den stunden så blev det rent av pirrigt att lyssna, jag var förväntansfull. Boken var ganska lång men det gjorde mig ingenting, all dramatik kring relationerna var fängslande.

Så till en början kan det vara ytligt och alldagligt men det blev otroligt givande med en anande underton av lite mörker. När de börjar inse att saker och ting kanske kan vara mer än vad som framstår... Jag väljer också att tro att den var perfekt att lyssna på, tonfallen och uttalen gjorde mycket för humorn då. Så det här tycker jag var en helt klart mycket givande bok!

fredag 6 april 2018

En fredag senare

Hej på er!

Det blev ett långt avbrott för mig från bloggen, av några anledningar. Men jag ska försöka skriva några recensioner nu så att jag är tillbaka någorlunda till på måndag. För jag har läst och lyssnat lite ändå även fast jag inte har bloggat, men det kanske blir lite svårt att recensera ordentligt nu när det var ett tag sedan för vissa berättelser. Jag uppdaterade min "läst-2018", men har lite svårt att minnas om det är fler som jag har tagit del av eller inte. Men det får räcka ett tag i varje fall, tror nog jag fick med de flesta.

Jag tycker i varje fall att det är helt underbar ljuvligt att våren äntligen kommer. Det blev som natt och dag (hehe) för mig när ljuset kom tillbaka i mars och jag fick uppleva blå himmel och sol och vilken energi det kan ge under dagen. Det var lite vinterdeppigt för mig ett tag, med kyla och så mycket snö så länge. Även om jag ser mig som en liten norrlänning i grunden och trodde att jag var det så har jag ändå bott i Skåne de senaste tre åren och vant mig vid vintrar där jag kan springa och gå i skogen likväl trots årstid. Det gjorde skillnad nu när jag bor där jag bor (som har samma odlingszon som hemma, kyligt på höjden). På landet dessutom till skillnad från stadens många alternativ på strövtåg. Så det blev mer vinter men kanske också ännu mer uppskattning av värmen nu när den kommer tillslut.

Hur som helst. Med bloggandet har det inte heller varit så skojigt ännu att skriva när vi fortfarande inte är klar med renoveringen av vinden. Vi är förmodligen världens segaste på att fixa i ordning det... suck. Men det är mycket att göra och det måste bli rätt med alla vinklar och skavanker. Det är i varje fall där uppe som jag ska ha mitt skrivbord och blogg-corner ;) så jag hoppas att det blir superkul sen när det blir klart.

Så nu i helgen ska jag bara njuta när den sista snön försvinner, skriva ett par recensioner, läsa lite och lyssna på ljudbok medan jag målar. Just nu är det med en liten pensel utmed kanterna i trappen. Förhoppningsvis köpa lite jord så att jag kan plantera lite grann också. Det blir nog bra det. Ni får ha de så fint! Och jag är ledsen att jag inte ens kikat in på bloggar eller har någon lust att skrolla Instagram ännu... det kommer kanske tillbaka sen :)

torsdag 22 februari 2018

De små tingens gud av Arundhati Roy

Förlag: Bromberg
Utgivningsår: 2007 (1997)
Antal sidor: 332

Baksidestext: Genom de sjuåriga tvillingarna Rahel och Estha skildras den indiska delstaten Keralas historia där släktbråk, kastsystem och politik har byggt murar kring kärleken. Det finns stränga regler för vem som får älska vem. Och hur mycket.
   Men i bakgrunden, alltid närvarande, finns De Små Tingens Gud som skänker stunder av gränslös njutning och närhet.
   Mot en fond av ljuvliga dofter, mustiga färger och förbjudna känslor tecknar Arundhati Roy med säker hand denna levande och gripande släktkrönika.
   De Små Tingens Gud är Arundhati Roys debutroman som 1997 belönades med det prestigefyllda Booker-priset. Den har blivit en modern klassiker.



Mina kommentarer: Det var ganska länge sedan som jag plockade hem den här boken från en liten loppisbutik, men i och med min stora utrensning av böcker förra året så var det här en bok som jag tänkte att jag nog "aldrig" kommer att läsa. Den verkade oerhört svår och skulle förmodligen skjutas fram om och om igen, så jag släppte den. Men nu så dök den upp som ljudbok framför mig på biblioteket så då passade jag på att låna den, det verkade som en bra lösning för visst fanns en nyfikenhet om vad det här är för bok egentligen.

Jag grämer mig fortfarande efter att ha lyssnat på den nu att den verkade så kort, jag förstår det inte. Som jag minns det var den som en vanlig roman med text och sidantalet. Nu var den bara 3 och en halv timme. Kan det stämma? Det borde ju göra det... det här spelar in lite eftersom jag hade svårt att få ett grepp om en sammanhängande historia. Kanske hade jag behövt se texten framför mig ändå. Men jag saknade ett tydligare "det var en gång", en tydlig resa och mål och sådär. Nu är det förstås den här berättelsens egna stil och uttryck men för mig var det lite för diffust att försöka hänga med på. Lite som att det bara hände saker, förvirrande.

Jag kunde dock se, eller höra, att här fanns det otroligt vackra beskrivningar som jag verkligen försökte njuta av, och gjorde många gånger. Jag tror verkligen det hade varit bättre att se texten, som sagt. Det var fint många gånger.

Men det dök också upp vidriga sexuella anspelningar eller uttalanden, för mig var det här oväntat och inte alls i mitt tycke trevligt. Lite plötsligt och knepigt upplevde jag det som. Ja de skulle väl finnas där av sin anledning men oj vad jag rynkade på näsan åt det.

Det känns verkligen som jag är ofärdig med den här historien. Kanske bäst att läsa den i textform. Kanske växer den med tiden. Kanske behövdes en annan tid. Den här boken var antagligen för svår. Men jag är ändå lite nyfiken på att försöka mig på att läsa författarens ganska så färska bok Den yttersta lyckans mysterium. Kanske går det bättre.

söndag 18 februari 2018

Artemis av Andy Weir

Förlag: Bookmark
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 352
Rec.ex: Från förlaget, stort tack!

Backsidetext: Kan hon rädda civilisationen på månen?
   Månstaden Artemis är paradiset i rymden – för rika turister och excentriska miljardärer, alltså.
   För Jazz är det alger till frukost, ölsubstitut på kvällen och en brits under marken. Till den dag hon erbjuds en oemotståndlig summa för att begå det perfekta brottet.
   Men givetvis är inget så enkelt som det framstår. Jazz upptäcker snart att hon hamnat mitt i en konspiration för kontrollen av hela Artemis – och att hennes enda chans att överleva hänger på en plan som är betydligt mer riskfylld än det brott hon lovat att utföra.




Mina kommentarer:
Jag var olyckligtvis inte en av dem som läste den hyllade boken The Martian. Det blev så att jag såg filmen med familjen när jag var uppe över julen i stället, vill jag minnas. Jag minns i varje fall att jag tyckte mycket bra om den, det var intressant och väldigt spännande. Så det är klart att jag grämde mig lite över att jag inte fick det som läsupplevelse, men blev så glad och tvekade inte en sekund när jag fick tillfälle att läsa den här boken av samma författare, så spännande!

Nu har jag inte läst The Martian och kan inte jämföra med boken, men utifrån filmen känns de ändå lite annorlunda. Det var just den här överlevnadsbiten som jag gillade med filmen The Martian (min sambo vet att det är ofta ett bra tema när vi försöker hitta gemensamt filmer att se), jag tyckte det verkade så spännande att försöka odla på mars. Och det var kul att se på och följa. I den här boken är det inte riktigt på samma sätt och därför förlorar den mig lite där. Jag brukar inte läsa science fiction och det är kanske där skon klämmer lite. Men jag kan hitta ett intresse ändå, för det var roligt att läsa om hur det skulle kunna vara att leva på månen i och med den otroliga researchen som författaren har lagt bakom allt. Det höjer läsupplevelsen.

Sedan var det den här humoristiska och lite sarkastiska tonen som inte riktigt föll mig i smaken, för mig blev det lite knepigt ibland. Jag fick svårt att få ett grepp i och med det innan, men också lite för att inse allvaret. Jag hade nog lite svårt med huvudpersonen.

Så tyvärr tyckte jag inte att den här boken var någon höjdare, jag kan inte låta bli att jämföra den med The Martian. För mig var det framställningen på något vis som inte riktigt passade, även om jag fann det givande på andra plan i och med den intressanta idén om ett samhälle på månen.

söndag 11 februari 2018

Häxan av Camilla Läckberg

Förlag: Forum
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 605
Serie: del 10

Baksidetext: När fyraåriga Linnea försvinner från en gård utanför Fjällbacka väcks tragiska minnen till liv. Trettio år tidigare försvann en liten flicka från exakt samma gård och hittades senare mördad. Den gången anklagades två trettonåriga flickor för att ha fört bort och dödat flickan. De befanns skyldiga i domstol men slapp fängelse på grund av sin ålder. Den ena av dem har efter det levt ett stilla liv i Fjällbacka. Den andra har just återvänt för första gången sedan händelsen, nu som firad skådespelare för att porträttera Ingrid Bergman i en film som ska spelas in i trakten.
   Fjällbackaborna ställer mangrant upp i sökandet efter Linnea, och till slut finner man henne. Naken, invid samma skogstjärn där den första flickan hittades. Skräcken sprider sig i det lilla samhället. Kan fler flickor vara i fara?
   Trots att Patrik Hedström tycker att det verkar långsökt börjar han och hans kolleger vid Tanumshedepolisen utreda om det finns något samband mellan de två fallen. Till sin hjälp får de Erica Falck, som sedan länge arbetar med en bok om det gamla mordet. Utredningen river upp många sår, drevet går och invånarnas rädsla för det okända får fruktansvärda konsekvenser.

Mina kommentarer:
Det här är min första bok som jag läser av Camilla Läckberg. Fast jag lyssnade i och för sig på den. Det har inte blivit att jag läst någon av henne för det är lite klurigt när det är en serie och dessutom är deckare ändå inget som jag direkt dras till. Men det händer ibland att jag tar del av en sådan historia också. För just den här så var det något med titel som fick mig att tillslut prova något av Läckberg.

Boken var bra, ingen höjdare och inte heller dålig. Okej för min del, tycker jag och framförallt känns det bra att nu åtminstone ha testat. På något sätt kändes det bekant, det var så naturligt och alldagligt skrivit och lätt att i mitt fall lyssna vidare, lite som mysläsning. Det kändes nästan också som lite allmänbildning med den här boken och förmodligen också de andra. Med aktuella ämnen och så var det väldigt roligt att lyssna på karaktärernas dialoger mellan varandra. Och hur allt tycks kringgår vartannat och knyts samman på sina sätt, även om det till en början verkar ifrån varandra.

Jag befarade också att det skulle vara grymt och hemskt att läsa men det tycker jag inte att det var. När mord beskrivs och lite omkring är det som att det bara går förbi och funderas inte så mycket över.  Men däremot var det vid ett tillfälle lite obehagligt.

För sin genres skull kunde jag inte undgå att gissa mig till och fundera över vem som kunde vara mördaren, vilken min anklagelse skiftade lite mellan varven. Jag kunde dock tycka att boken var en smula för lång, speciellt när det ändå inte är så märkvärdigt. Bidragande till detta var slutklämmen som jag faktiskt blev besviken på, det räckte inte för mig tyvärr. Det var bra och så men efter allt för att ta sig dit så var det för klent för mig.

Jag har ingen annan Läckberg-bok att jämföra med och inte heller så mycket pli på genren, men jag tycker ändå att boken var helt okej läsvärd, glad att jag provade men känner mig nöjd såhär.

tisdag 6 februari 2018

Veckans topplista - kvinnliga levnadsöden

Den här veckans lista hos Johanna handlar om kvinnliga levnadsöden vilket jag tycker känns som starka och gripande berättelser. Jag plockade fram fem stycken som jag verkligen gillade att läsa.



Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Tusen strålande solar av Khaled Hosseini
Drömhjärta av Cecilia Samartin
Den vita massajen av Corinne Hoffmann
Den sista konkubinen av Lesley Downer

söndag 4 februari 2018

Jag, En av David Levithan

Förlag: X Publishing
Utgivningsår: 2013 (2012)
Antal sidor: 336

Baksidetext: Jag vaknar.
Det första jag måste göra är att ta reda på vem jag är. Det handlar inte bara om kroppen - om att slå upp ögonen och se efter om hunden på mina armar är ljus eller mörk, om mitt hår är långt eller kort, om jag är tjock eller smal, kille eller tjej, ärrig eller slät.
Kroppen är det som är lättast att anpassa sig till om man är vad vid att vakna i en ny kropp varje morgon. Det är livet, kroppens sammanhang, som kan vara svårt att begripa sig på.

Varje dag är jag någon annan.
Jag är mig själv -
jag vet att jag är mig själv -
men jag är också någon annan.

Det har alltid varit så här.

Mina kommentarer:
Jag tror jag minns det som att jag såg den här boken och i början reagerade jag inte så mycket på den. Men lite senare gick det upp för mig vad den handlade om och då blev jag oerhört nyfiken och visste att det var en sån där bok som jag bara måste läsa någon gång. Det blev ganska så hastigt just nu, och det kunde inte komma lägligare.

Det var länge sen som jag blev så uppslukad och njöt av att läsa en bok på ett sådant sätt som jag gjorde med den här. Just när jag började läsa så fångade den mig, men sedan blev jag lite fundersam och undrade lite hur det skulle kunna hålla hela vägen, med den här halvknasiga men intressanta idéen. Ingen fara, ganska snart vad jag så inblandad i historien att jag kunde knappt slita mig. Jag bara läste och läste, den var så bra!

Jag gillar i stort sett allt med den här boken. Om det var något jag funderade över så kanske det var det här med att alla de liv som förekommer, att de alla var för perfekta i den meningen att så många olika personer kom fram, utifrån tonåringar då. Samtidigt, så saknas det såklart också några och hur roligt hade det varit om det dykt upp likartade liv.

Annars tycker jag inte det blev rörigt, tråkigt eller distanserad med att det här upplägget. Jag tyckte snarare att det var mycket givande, för det blev som att jag ändå lärde känna En, när, jag vill säga han, men strunt samma, när En kommer i kontakt med de andra. Det ger mig en bättre bild för varje liv och för att också ta upp det här med kön, så var det inget jag tänkte särskilt mycket på. Jag kan säga att jag inte säger hen till vardags men jag kan förstå om det är en av poängerna i den här boken, men för mig var det bara som en fin sak som följde med och inte det främsta jag tänkte på, just på det sättet. Även om utgångspunkterna är lite olika kan de samlas i någon gemensam kärna som är så fin - det här med att lära känna och bli kär i en person och dess själ snarare än den fysiska kroppen. Och hur allt speglas utifrån våra och samhällets föreställningar.

Det finns ju en del att diskutera utifrån boken. Jag gillade den väldigt mycket, för den fina berättelsens skull. Jag ville bara ta reda på hur det skulle gå för En och Rhiannon. Och det är deras relation som var spännande att läsa och alla stora frågor som följde med längs vägen. Helt fantastisk tycker jag att den var. Annorlunda och så fängslande att läsa, jättefint skriven.

fredag 2 februari 2018

Nytt i hyllan • 31

Det är lite halvsvårt att hålla reda på vilka böcker som är nytillskott när jag lämnar ifrån mig lite böcker ibland, storslaget problem jag vet ;) Men dessa böcker är förmodligen säkra från den senaste tiden. Plus en till, sa ju att det var svårt att hålla koll... det är Macramé av Fanny Zedenius. Annars är det dessa böcker:


Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling
(ännu en turträff på second hand!)
Larma, släcka, rädda i Rosengädda av Emma Hamberg
(läst och verkligen gillat men hade den bara i pocket)
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
(också läst och tidigare pocket)
Artemis av Andy Weir
(ett recensionsexemplar)

Alltid cirkulerar det lite böcker ändå :) Hoppas ni får en fin helg!

torsdag 1 februari 2018

Lässtatus just nu


De senaste dagarna känner jag att jag har börjat hitta tillbaka till läsningen mer, det har varit som om jag har läst men inte helt tagit till mig innehållet kanske, för att jag ändå inte uppskattade boken som önskat, lite allmänt ofokuserad. Därför har jag inte heller recenserat några av dem för att det hade varit så intetsägande. Men så släppte jag det och valde böcker som jag ville läsa och tänker nu på att inte skynda, bara för att. Som det kan kännas ibland med recensionsexemplar, men den jag har hemma nu, Artemis av Andy Weir, läser jag långsamt men säker i, och bättre att göra det så.

Sedan kände jag för att plocka upp In i skogen av Jean Hegland för en omläsning. Åh vilken känsla det var, att verkligen kunna njuta och bara umgås med en bok och berättelse och så där, som jag känner till och gillar.

Jag var även en sväng till biblioteket och fick hem ett gäng ljudböcker. Den jag började lyssna på och kommit en bit på är Häxan av Camilla Läckberg. Det är min första bok av henne. Anledningen till att jag nu kör på ljudböcker är för att jag har som en egen liten utmaning för mig själv att lära mig att rita. Så nu kan jag "läsa" samtidigt som jag skissar i timtal :)

Sedan lånade jag dock en fysisk bok, Jag, En av David Levithan. Den har jag varit nyfiken på ett tag men fick plötsligt ett väldigt begär efter den och så fort jag började läsa den så fastnade jag, så bra!

Och ni kanske lägger märke till att inläggen nu kommer att dyka upp på kvällstid i stället. Jag bara kände för en liten förändring, det är lite ovant men det känns också bra.

Hur går det för er med läsningen? :)

måndag 29 januari 2018

Vålnadernas berg av Michelle Paver

Förlag: Semic
Utgivningsår: 2010
Antal sidor: 300
Serie: del 6 av 6

Baksidetext: Torak har mött och besegrat de onda Själ-Slukarna, en efter en. Men den farligaste av dem alla är kvar. Hennes ondska har skapat isande vinter i Storskogen, och snart närmar sig Själarnas Natt, då de dödas andar vaknar ...

Torak beger sig till Vålnadernas berg för att möta den mäktigaste schamanen, hon som enligt tecknen kommer att leda till Toraks död. Farorna verkar övermäktiga - hur ska det gå för Torak, Renn och Ulv? Sista boken i Vargbröder-serien är sanslöst spännande!




Mina kommentarer:
Det var lite lätt vemodigt att ta tag i och börja läsa den här boken. För att det är den sista, på den här fina serien. Kanske inte fin i den bemärkelsen, men jag tycker om den. Framförallt den första boken, som jag läst och lyssnat på så många gånger. De andra har vart spännande att läsa såhär i vuxen ålder och då har jag känt att de fortfarande är spännande, sådär sanslöst ibland som de gör reklam för. Vänskapsbanden och relationerna är också väldigt fina, som ibland fått mig nära tårögd.

Det var inte så att jag hade några förväntningar på den här sista boken, mer än att det kändes lite märkligt som sagt, men jag blev inte riktigt nöjd med den ändå. Inte direkt besviken, men det känns lite sådär otillfredsställt när upplevelsen blir så på den sista boken. Allt var inte i den känslan, men endel.

Jag tyckte väl inte att det var något spännande den här gången, det drog inte tag och framförallt så tyckte jag det kändes så händelsefattigt. Egentligen så hände det inte så mycket, upplevde jag det som. För mig var det alltför platt och odynamiskt på något vis. Upptrappningen mot slutet, det som man vet om man läser boken, det tyckte jag inte gav mig "kalla kårar". Hehe, inte för att jag ska bli skrämd men lite vill jag att det ska kännas.

Sedan kanske det var lite fel på mig men jag hängde inte helt hundra med på slutet, vad som hände med Torak. Någotsånär, men inte helt. Lite smått frustrerande. Den sista biten i boken var jag dock med på så klart och det var jag nöjd över.

Lite synd att avslutningen blev lite halvdant men det fick gå. De andra böckerna har varit väldigt bra och det är en fantastisk serie att läsa!

söndag 28 januari 2018

Som en annan katt



Haha! Jag kom ihåg den här översta bilden, det var den första morgonen när hon fick komma ut efter att ha varit innekatt i 3 år (hon hade fått gå ut dagen innan men det här var första morgonen när hon bara kunde gå ut, vilken frihet! Hon klättrade i träd, busade och gick till och med upp på garagetaket...).

Och så den understa bilden som är för ett par veckor sedan. Så tråkigt när det inte är snö här nere. Det kom snö som stannade här efter den bilden men nu är den borta igen. Sonja har i varje fall skaffat sig fin och fluffig päls sedan sist, det klär henne :)

lördag 27 januari 2018

Liten tillfällig läshörna...

... och kanske skrivhörna också för den delen, en hörna för berättelsen :) Jag får ju mina omöbleringsryck ibland och nu blev det så här. Vi håller på att renoverar vinden här hemma och nu går det så snabbt, och då är det tänkt att jag flyttar upp ett skrivbord dit med min dator, nu när jag gjorde så här så har jag inte riktigt något skrivbord men har ändå inte haft något vidare behov av det den senaste tiden (finns ju både köks- och soffbord). Kände för att göra så här i stället. Så datorn får jag vrida lite när den ska användas, ser förmodligen helknäpp ut men det funkar, kan ju alltid låna min sambos om det skulle vara :)


Annars tycker jag det blev mysigt, som ett litet minirum att kliva in i. Gillar mina växter, grönt är ju min favoritfärg (gillar också min lilla ljuslykta som jag hittade på second hand), och även att vissa lådor är vända åt andra hållet. På insidan har jag att-läsa-böcker plus lite anteckningsböcker och sådant.

Japp, det får vara så här ett tag, alltid kul med något nytt :)

tisdag 23 januari 2018

Drakviskaren av Lovisa Wistrand

Förlag: Whip Media
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 599
Rec.ex: Från förlaget, stort tack!

Baksidetext: Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in. När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frost-klädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom. Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn. Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?Drakviskaren är första boken i Alvblodstrilogin.

Mina kommentarer:
När jag fick en förfrågan om att läsa den här boken så fick jag lov att fundera och kolla upp lite, vilket man kanske alltid gör men ändå. Jag blev nyfiken på handlingen och på att boken tycktes vara bra skriven. Däremot var det som fick mig att tveka omslaget, dumt nog, och kanske att det var så många sidor. Jag började i vilket fall läsa och då påverkade omslaget inte särskilt nämnvärt, såklart, då var det i stället språket och världen som jag försvann in i och fokuserade på. Och det gjorde mig positiv, det kändes lite annorlunda och det var händelserikt och språket var medryckande.

Men med tiden och vart eftersom jag läste så kom det här andra in, det att jag tyckte att det blev för mycket text. Alldeles för långt och jag grubblade på varför och vad poängen är med att det ska behöva vara så pass mycket. Jag är en ganska så van läsare men det var lite kämpigt för mig, men vem vet, kanske påverkar det att jag tappat läsningen en smula den senaste tiden. Det var också lite jobbigt att läsa en något mindre text vilket gjorde att jag inte förmådde läsa så långa stunder.

Boken kändes ändå uppfriskande att läsa. Det är alltid så spännande att ta del av nya världar med allt som finns där och jag kan inte låta bli att fascineras av förmågan att komma på allt och hålla ordning på allt. Det ger i varje fall en extra dimension i läsningen och gör att det känns ännu mer lockande.

Sedan hör det väl ihop med min kritik ovan att boken tappade mig lite. För mig blev det för långdraget så jag var inte riktigt med på samma sätt som det kanske hade kunnat bli.

Det känns väldigt synd tycker jag att jag upplevde det så men jag kan inte göra annat än att berätta om hur det var för mig. Kanske lite tillfälligt, jag har ändå många bra saker från den här boken. Naturmagin och alverna och deras värld och ja, allt det där, det gillade jag. Målande språk och livfullt. Full fart och äventyr. Kanske ett något för långt för mig i stunden :)

torsdag 18 januari 2018

Hunden som skäms av Per Jensen

Titel: Hunden som skäms: myt eller sanning?
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2014
Antal sidor: 240

Baksidetext: Hundar har en unik förmåga att förstå och kommunicera med oss människor, utvecklad under årtusenden av nära samliv. Faktum är att de på många sätt förstår oss bättre än vad vi själva gör. Under senare år har forskarna på allvar börjat glänta på dörren till hundarnas inre liv. Vi har lärt oss att deras tankar och känslor framförallt kretsar kring en sak: relationen till människor.
I den här boken berättas om de nya rönen kring hundarnas intelligens och känsloliv. Kan de verkligen skämmas när de gjort något förbjudet? Har de sinne för rättvisa och blir de svartsjuka? Hur ser deras tidsuppfattning ut? Hur mycket förstår de av vårt språk? De nya insikterna i hundens innersta tankar gör det svårt att någonsin betrakta den på samma sätt igen.

Per Jensen är professor i etologi vid Linköpings universitet. Han är initiativtagare till och undervisar på universitetets populära kurser i hundens beteendebiologi.

Mina kommentarer:
Jag fick låna den här av en släkting över julen, med samma hund- och framförallt djurintresse. Denne var egentligen inte så mycket för att läsa, men fann den här boken otroligt givande och intressant. Så jag ville gärna prova dem, åtminstone läsa igenom den. Vilket jag gjorde, jag tyckte nog inte att den var fullt så bra för mig, men det är ju bra att vi alla kan hitta något som passar.

Först tycker jag titeln är ganska så märklig, inte så tjusig på det sätt att den ger dålig känsla, sedan att den beskriver boken dåligt. Det mest övergripande som jag tänker om den här boken när jag läste var att det var ganska snarlikt rakt igenom och om det då inte går hela vägen hem blir det inte lika intressant efter ett tag.

Jag tror det har lite samma effekt om jag ska jämföra med Peter Wohllebens böcker, Trädens hemliga liv samt Djurens gåtfulla liv. Med dem så tyckte jag den förstnämda var otroligt intressant, för att allt var så nytt och spännande. I den andra boken nuddade det mer vid bekanta saker och då tappar det mig lite. Med hundar, såsom den här boken, så blir det ännu mer utav det. Jag kan ju inte säga att det är uttjatat heller, men det krävs nog sin bok för att fånga mig där.

För att göra ännu en koppling till den som jag lånade boken av, som berättade att det var så kul att läsa om de där experimenten som man kan göra. Detta gjorde mig lite förvånad. För mig klingade det trix med sin hund, tester eller sådant. När jag själv lite boken uppfattade jag det snarare som att det var de här forskningsexperimenten och exempel från tidigare observationer av hundar, inte alla som det går att direkt testa själv, åtminstone inte framställt på det sättet. Visst var de intressanta ändå, jag har lärt mig att hundar, inte bara är mästare på att läsa av oss (vilket jag nog kunde känna igen) utan framförallt läser av oss i ansiktet så otroligt mycket. Jag har blivit lite mer uppmärksam på vad min hund gör, för att ta kontakt med mig. Hon vet exakt hur hon ska göra, de lär sig. Det är ju hennes livsuppgift typ, att hänga med mig så nog blir hon expert...  men många exempel var faktiskt roliga att läsa. Hundar är ju så charmiga.

Något som jag blev lite skeptisk vid ett experiment var det att när deras ägare tog på sig något över huvudet, ansiktet som de läser av försvinner, så kände de inte igen sin ägare när de passerade i rummet. Hm. Nog kanske de blir misstänksamma. Men jag tänker att hundar litar mest på sin nos och dofter så nog borde de kunna lista ut och känna efter ändå, liksom de läser av kroppsspråket och energier, men vad vet jag. Min hund blir i varje fall väldigt rädd för statyer. Hon tror ju att de är något levande men när hon inte märker några rörelser eller uttryck så blir hon osäker, då kryper hon fram om hon vågar och nosar omkring, jag tycker det ser lite roligt ut.

Så, kanske inte en exemplarisk bok men nog finns de igenkänning och många givande upptäckter att ta del av. Jag var nog lite för svårflörtad för den här boken.

måndag 15 januari 2018

Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George

Förlag: Bazar
Utgivningsår: 2016 (2013)
Antal sidor: 303

Baksidetext: Monsieur Perdu kan ordinera den perfekta boken för ett brustet hjärta. Men kan han kurera sitt eget?
   Monsieur Perdu kallar sig för litterär apotekare. Från sin flytande bokhandel belägen på en pråm på floden Seine ordinerar han romaner för alla livets motgångar. Genom att använda sin intuition finner han exakt den bok läsaren behöver, och reparerar på detta sätt både brustna själar och hjärtan. Den enda han inte verkar kunna kurera genom litteraturen är sig själv; han lider fortfarande i kval efter att hans livs stora kärlek försvann. Bakom sig lämnade hon endast ett brev, som han aldrig öppnade.
   Efter att Perdu slutligen förmått sig att läsa brevet lättar han ankar och ger sig av på en resa till södra Frankrike i hopp om att komma över sin förlust och få ett avslut på historien. Med sig har han en storsäljande författare med skrivkramp samt en (kärlekskrank italiensk kock, och längs Frankrikes floder reser Perdu, delar ut sin visdom och sina böcker, och visar hur den litterära världen kan ta den mänskliga själen på en resa för att hela sig själv.

Mina kommentarer:
Det gick inte precis att undgå den här boken när den började dyka upp över allt, sedan är det förstås för den charmiga titeln som det är svårt att inte bli lite nyfiken. Det blev jag i varje fall, och visste att jag ville läsa den någon gång. Sedan fanns den plötsligt i min mammas bokhylla när jag var hemma över jul, så då passade jag på att läsa den.

Jag hörde en del som sa att den här boken var en favorit för dem, så blev det väl inte riktigt för mig. Jag kan förstå att det här boktemat går hem för bokälskare och jag tyckte absolut om att läsa Den lilla bokhandeln i Paris, det var ingen storhöjdare för mig, men läsvärd och mysig tycker jag. Det här med bokreferenserna tyckte jag var smått genialiskt, så det gillade jag väldigt mycket och var kanske det som höll mig fast. Det känns alltid som något extra när böcker som man känner igen och över huvud taget med kraften kring böcker, när det tar upp på ett smått magiskt sätt som det gör i den här boken, då är det ju svårt att inte gillade det. Dessutom framställdes det på vad jag tycker ett ganska så eget sätt, så det fick mig på kroken.

Så för mig blev det fullt okej, jag vet faktiskt inte riktigt vad det var som gjorde att jag inte drogs med fullt ut, kanske att handlingen var lite platt och tempot när jag tänker efter lite lågt. Boken blev ändå som en tummen upp för mig, tack vare det mysiga temat.

tisdag 9 januari 2018

Veckans topplista - nytillskott i läshögen

Denna veckas lista hos Johanna handlar om de senaste böckerna som jag köpt / fått / lånat hem. Jag tänker att det får bli de nyaste böckerna som jag också har i åtanke att läsa snarast möjligt.

Främlingen av Diana Gabaldon
(den här ska jag låna om och läsa ut)

Macramé av Fanny Zedenius
(den bokliga julklappen som jag önskade mig, ännu ett kreativitetsgrej som jag blivit halvt besatt av)

Aprilhäxan av Majgull Axelsson
(är kanske inte superny här hemma eller att jag kastar mig på den bums, men någorlunda så den får finnas med här, för jag tänker mig att jag vill läsa den snart)

Annars är det inte så många fler som passar in på detta. Som det ser ut nu vill jag bara plocka fram och läsa något från min egen bokhylla, och de böckerna är inte så värst nya :)

fredag 5 januari 2018

Lite sprintläsning

Jag har några böcker med mig på resande fot som jag gärna inte släpar med mig hem igen, så därför behöver jag göra en liten sprintläsning av dem innan jag åker ner om några dagar. Det har liksom inte hunnits med, inte samma läsro som hemma. Det är dessa böcker som jag ska försöka ta mig igenom, eller sådär uppslukas av :)

En fransk curry av Richard C. Morais
Doftande trädgårdar för de blinda av Janet Frame
Vid alfabetets gräns av Janet Frame

Såhär på en fredag vill jag också önska er en fin helg! Visst känns det härligt med ett nytt år? :) Älskar att det också är så snöigt och ljust ute, i alla fall hos mig.

torsdag 4 januari 2018

Hur gick det med bokutmaning 3x3?

Sådär i halvlek för 2017 hoppade jag på en utmaning om att läsa 9 böcker med 3 teman, en ganska lättsam och flexibel utmaning av Ugglan & boken . Här kan du läsa inlägget i sin helhet. Kanske kan jag skylla på den knappa tiden att jag inte klarade det, men jag trodde givetvis att jag skulle göra det, men läsplaneringar är alltid så optimistiska :)

Tema 1: Böcker av Janet Frame
Det var mest här det blev ett fall, för jag klickade inte alls med den första boken. Det var inte dåligt heller, men jag fick inget grepp och det kändes så varierande. Så två böcker kvar att läsa.

Tema 2: Böcker som innehar böcker
Här läste jag alla! Haruki Mirakami 1Q84, Läsarna i Brooken Where rekommenderar av Katarina Bivald samt Kajas resa en roman om ett brott av Carin Hjulström.

Tema 3: Böcker med en mattitel
Endast en bok kvar - En fransk curry av Richard C. Morais. Den blinde mannens trädgård av Nadeem Aslam och En doft av apelsin av Joanne Harrison är utlästa.

Så, jag klarade väl två tredjedelar? Inte ok för min del men det får duga, tyvärr blev de flesta inga höjdare eller dålig tajming för min del. Den av Bivald var dock bra!

onsdag 3 januari 2018

Veckans topplista - nyupptäckta författare

Även under det här nya året fortsätter Johanna med sin topplista varje vecka, vilket jag tycker är roligt att hänga på ibland :) Idag listar jag 5 böcker som jag skulle vilja läsa efter att en tidigare bok av författaren gav mig mersmak. (Ber om ursäkt för att jag inte förmår lägga in bild på omslagen)

Under två timmar av Hanna Landahl
(I och för sig dec -16... men hennes debut Välkommen till Himmelsta gjorde mig nyfiken på vad som kommer härnäst)

April, april av Mattias Edvardsson
(En nästan sann historia var så bra att jag gärna läser mer!)

(Flytten till Cornwall) av Liz Fenwick
(Den jag läste var så överraskande bra, så det skulle vara intressant att prova igen)

Handen hjärtat av Hilary Boyd
(Gillade Torsdagarna i parken och även den här fina boken väntar i hyllan)

Torsdagarna med Morrie av Mitch Albom
(Ge mig en dag till av författaren var en sådan positiv överraskning att jag vill läsa den här också, dessutom är de så korta båda två)

tisdag 2 januari 2018

Tankar inför bokåret 2018

Jag är lite blank inför att skriva om det här, hur jag tänker att bokåret kommer att bli det här året eller förväntningarna på det. För jag har inte så många. Det blir inga utmaningar. Jag förbjuder mig själv att spika in något vad gäller böcker och läsning.

Kanske är det en liten första förälskelse som har lagt sig. Jag tror som sagt också att det blev lite annat när situationen runtomkring mig förändrades en del. Men det gör inget. Det har också sin gång. Nu känner jag i varje fall att det är helt okej för mig om jag inte skriver på låt säga en vecka, om böcker, innan var det otänkbart och nu låter det ju till och med knepigt att jag inte bara kunde släppa det lite. Men åh, samtidigt blir jag också, att det är ju inte hela världen. Klart att jag vill läsa och så men nu har jag börjat göra plats för annat.

Det var superkul att kickstarta kan man säga med bokbloggandet. Jag är ju så, i lejonets tecken där elden lätt flammar upp och entusiasten är enorm, men så slocknar det. Det låter ju lite som ett avsked det här men så är det inte.

För jag ”vet” till exempel att jag under 2018 kommer att vara ett år för kreativitet och skapande. Och då kan jag ju inte slå mig ner med en bok... nejdå, inte så. Samtidigt vet jag också att läsningen är lite av ett flyktbeteende för det andra som jag drömmer om. Till exempel är det så mycket enklare att läsa en färdig bok än att slita med sina begränsningar men ändå oemotståndliga längtan efter att själv få skapa en berättelse. Känns som att jag babblat om sånt här några gånger den senaste tiden och jag blir trött på mig själv. Jag har ju som mål det här året att skriva av mig tankar för hand varenda dag. Det kan behövas. Splittrad är vad jag är. Vet knappt ut eller in och behöver hitta, inte tillbaka, men något.

Så, åter till min kärlek till böcker. Det finns ju så mycket spännande som jag vill läsa och prova, ska se till att bara fokusera på att attrahera fina läsupplevelser nu, de tillfällen då jag läser.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är så tacksam över de böcker som jag fått läsa, inte bara det här året, och både för mitt eget nöje men också utifrån recensionsexemplar, det känns märkligt förunnat att få de möjligheterna tycker jag. Tusen tack för det. Och för så mycket annat. För den fina stämningen och kamratskapen som böcker bringar mellan andra bloggare, och nu när jag även hänger en del på instagram. Så fint att finna likasinnade.

2018 blir ett bokbloggsår då jag... hm, tar sidorna som det kommer kanske. Det blir ett bra bokår, det :)

måndag 1 januari 2018

10 bästa böckerna 2017

Gott nytt bokår bokvänner! :) Åh jag känner mig så hemsk när jag blivit sämre på att kika in oftare på era bloggar och kommentera den senaste tiden, det måste, vill, jag verkligen bättra mig på!

Visst känns det alltid så ovant så här på årets första dag? Innan jag blickar framåt mot det här året i bokväg vill jag bara se över vilka tio böcker som jag tyckte mest om att läsa under 2017.



Larma, släcka, rädda i Rosengädda av Emma Hamberg
I det förflutna av Kate Morton
Mitt liv och jag av Cecelia Ahern
Världen utan dig av Jill Santopolo
Det växte ett träd i Brooklyn av Bett Smith

 


För att kunna leva av Yeonmi Park
Lugn av naturen av Mats & Åsa Ottosson
Självhushållning på Djupadal av Marie & Gustav Mandelmann
Så gör jag: konsten att skriva av Bodil Malmsten
Naturkraft av Miranda Kvist

Det finns så klart fler böcker som jag tyckte om att läsa det här året men som inte kom med.

Hälften av dessa är faktiskt mer åt fackbokshållet, det blev något med romanerna det här året, många besvikelser och jag vet inte om det var det som gjort att jag kommit av mig lite med det här sedan jag flyttade i början på sommaren. Men jag ska inte fundera över det så mycket, i morgon kommer ett inlägg upp om mina tankar inför bokåret 2018 precis så som jag gjorde inför det här året.

De här böckerna var i varje fall riktiga pärlor för min del :) Vilka böcker tyckte du var bäst från 2017?