fredag 29 september 2017

Timglaset av Gena Showalter

Serie: #1
Antal sidor: 444
Utgivningsår: 2017
Förlag: HarperCollinsNordic

Baksidetext: Det sägs att historien skrivs av de som överlever. Men jag vet att det inte är sant. Jag heter Tenley Lockwood, och snart kommer jag att vara död. Det här är min berättelse.

I den värld där Tenley "Ten" Lockwood bor tar livet inte slut när man dör. Tvärtom. Det är då det börjar. I det som kallas eviglivet finns två mäktiga riken som strider om människornas själar, och alla ställs inför ett val: Myriad eller Troika.






Mina kommentarer
När jag började läsa den här boken så kändes det otroligt uppfriskande att få läsa något helt annat än vad jag brukar göra och jag var hoppfull, det här kunde bli riktigt bra (idén var dessutom väldigt spännande tyckte jag!). Tyvärr så försvann det eftersom ett tag, för att sedan helt sakna någon magi och ja, det blev en pina att läsa ut den. Jag har mina teorier om varför jag kände så.

Dels blev det klart för mig att det här skulle föreställa någon romance, vilket jag tyckte skar sig med hela idén (och blev så otroligt töntigt att jag nästan skämdes). Nu brukar jag inte läsa så himla mycket av varken fantasy eller romance (och om det här också är för ungdomar? Det tycker jag inte riktigt passar för jag tyckte det var lite obehagligt på sina håll), så det är klart att det kan vara en orsak till att jag inte riktigt hängde med.

Och dels blev det något oerhört fruktansvärt uttjatat om det här med att välja vilken sida, Myriad eller Troika (som jag tror nämndes på vartenda uppslag), kombinerat med en ständigt högintensiv handling. Vad trött jag blev på det! Det går inte att alltid ha action eller dramatik, det måste varvas med lugna partier och lite annat, självklart blev jag alldeles matt och oberörd tillslut. 

Det fanns ett himla fint utgångsläge men det blev just så som man säger - upp som en sol och ner som en pannkaka. Väldigt synd, det blir ingen fortsättning i den här serien för min del.

onsdag 27 september 2017

Hemmet av Mats Strandberg


Bokens baksidetext
Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.

Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked. Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne. Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.

Mina kommentarer
Det här är egentligen inte min typ av smak vad gäller böcker, eller något annat i och för sig. Men jag tyckte boken hade en sådan spännande idé och att den sedan verkade omtyckt bland andra gjorde att jag inte kunde motstå att prova.

Men nja, jag vet inte riktigt, jag tyckte inte att den här boken var så kul. Jag kan se att boken är både välskriven och intressant med sitt innehåll så ett större intresse hade säkert gjort det mer givande. Men det var ändå helt okej. Det knepiga var nog att jag nästan förväntade mig att bli rädd, vilket jag inte blev (bara vid ett tillfälle under ett par sidor då det frös till i mig). Jag antar att jag stålsätter mig och vägrar behålla något mer hemskt på näthinnan och så förblir jag oberörd.

Jag tror kanske att det var något med Joel och Nina som inte utvecklade sig så starkt att jag höll mig fast. Men det är klart att jag ändå och kan se att Strandberg har skrivit en bok som kan krypa in på skinnet. Det finns en uppbyggande spänning och det finns en skräck i det här vardagliga som vi alla kan möta och som vi alla kan hamna i när vi blir äldre. Det var oerhört väl porträtterat av de gamla. Jag beundrar de som jobbar på ett sådant ställe efter att ha läst den här boken...

Norstedts 2017 978-91-1-307395-8 339 sidor

fredag 22 september 2017

Djurens gåtfulla liv av Peter Wohlleben



Bokens baksidetext
Omtänksamma ekorrar, troget älskande korpar och sörjande hjortar - är det ens möjligt? Är inte dessa känslor endast förunnade människor?

Den passionerade skogsvaktaren och bästsäljande författaren Peter Wohlleben tar oss med på en resa till djurens allra innestå värld. Med hjälp av de senaste vetenskapliga rönen och personliga berättelser visar han på komplexa beteenden hos djuren, beteenden som tyder på ett högst emotionellt och livligt medvetande. Det står snart bortom allt tvivel: djuren är mer lika oss än vi någonsin trott. En fascinerande, upplysande och stundtals otrolig läsning.

Mina kommentarer
Efter att ha läst hans tidigare bok, Trädens hemliga liv, så hade jag med mig en liten misstanke om att det förmodligen inte skulle bli lika slående nu med hans bok om djuren. Och nej, det blev inte det på samma sätt förstås. För det känns lite som att vi redan har tagit till oss djuren och många känner nog redan en stor förståelse och respekt gentemot dem. Men det betyder inte att den här boken inte gav något. Det var på ett annat sätt, mer som mysläsning med mycket mumsigt tilltugg.

För det fanns en hel del nya och spännande upptäckter att ta del av (som den där svampen som nu har klassats som ett djur efter att ha visat prov på sin förmåga). För att inte tala om den ofantliga mängd kunskap och research som boken utgörs av. Wohlleben har gjort ett gediget arbete och samlat ihop det till mycket engagerande läsning. Hans egna fascination var tydlig och det gjorde att också jag följer med i samma känsla när jag läser. Jag kan nog säga att det inte går att inte läsa den här boken utan glädje.

Jag tyckte dock att hans egna personliga historier tog lite för mycket plats, även om det givetsvis också var sådär mysigt att läsa om. Men det hör lite ihop med att jag sedan tyckte att det allt som allt inte förekom tillräckligt mycket nytt att ta del av, jag hade velat ha det lite mer exotiskt. Men kanske låg ribban väldigt högt efter hans förra bok. För det mesta var det högst givande läsning, jag tyckte till exempel att den var mer följsam än trädboken. Upplägget med kapitlen är roliga och får med väldigt många olika situationer och frågor.

Det är ett väldigt stort plus att det tillsammans med den fina läsningen också finns en tydlig agenda där han vill höja djurens rätt (från de allra minsta till de som vi idag inte behandlar tillräckligt värdigt). Det älskar jag. Det har verkligen blivit tydligare nu, att djuren är så mycket mer finurlig och innerlig än vad vi har trott.

Norstedts • 2017 (2016) • 978-91-1-308030-7 • 214 sidor
Detta var ett recensionsexemplar från förlaget, tusen tack!

måndag 18 september 2017

Hundra omistliga ting av Lucy Dillon


Handling
Gina Bellamy börjar om på nytt efter ett år som hon allra helst skulle vilja glömma. Efter att ha gått igenom en sjukdomsperiod och därefter skilsmässa ska hon nu flytta från det vackra viktorianska huset till en betydligt mindre lägenhet. Alla saker som hon vårdat ömt så länge verkar inte längre passa den hon är. För att hitta sig själv igen bestämmer hon sig för att slänga det mesta hon äger. Endast hundra saker får hon spara, hundra personliga saker ska bli den nystart hon längtar efter.

Att rensa bland ägodelarna väcker minnen till liv som får Gina att omvärdera sådant som hon tidigare har trott på och tagit för givet. Och att börja om blir svårare än hon har tänkt sig.

Med hjälp av ett husrenoveringsprojekt, bästa väninnan och en hemlös greyhound vågar Gina till slut börja blicka framåt och se ljust på livet igen. Och när kärleken åter finns inom räckhåll vet hon hur viktigt det är att leva i nuet och ta vara på varje ögonblick av lycka.

Bakgrund
Efter att ha läst några Dillon-böcker och älskat dem så är det inte konstigare än att jag vill fortsätta såklart.

Recension
På en gång när jag börjar läsa så anar jag att det gömmer sig något hemskt där bakom, något som bit för bit blir allt tydligare. Samtidigt finns den här underbara feelgood-läsningen som jag gillar med Dillon. Men med tiden som karaktären växer när bilden klarnar om vad som har hänt så blir jag också alltmer dragen till Gina. Då är det svårt att inte vilja läsa vidare.

Med sådana här böcker gör det inte ett dyft att det mesta är förutsägbart för det är så njutningsfullt och mysigt att läsa ändå. Att det dessutom finns små detaljer i varje kapitel-start gillar jag. Själv tyckte jag det var extra roligt att den här boken handlar om utrensningar i lite anda utav minimalism som jag också hoppat på lite och inspirerats av det här året. Det blir en charmig ironi kring det samtidigt som kärnan i det hela får komma fram, vad syftet egentligen är. Det kan låta ytligt men det finns ett djup och allvar i det, som också kommer fram i Hundra omistliga ting. Hur boken sedan är upplagd med anpassningar utefter detta tyckte jag var passande och gjorde att det blev ett givande sätt att följa det hela utifrån.

Den här boken bjöd på underbar läsning där sidorna bara flög förbi och så var det en fin och berörande berättelse, vilket gör att den här boken förtjänar topp hos mig.

A Hundred Pieces of Me Forum | 2015 (2014) 978-91-37-14242-5 488 sidor

fredag 15 september 2017

Dags för lite distans


Det här inlägget var ganska långt och babbligt först, jag skrev det nog mest för min egen skull. Jag var i varje fall i någon form av lässtress och det var ganska nytt för mig, och lite skrämmande. Anledningen till att det blev så var för att jag har läst så väldigt mycket den senaste tiden och fortsatt pressa på i hög fart för att det finns så mycket som jag "måste" läsa. Jag hade gjort en väldigt ambitiös läsplan för mig själv, men så en dag sa jag bara stopp och strök hela den långa listan.

Tanken var att jag skulle läsa på sådär lite extra innan jag gör ett avbrott med all läsning under tiden som jag ska skriva på mitt eget. Jag tänkte inte köra igång med det riktigt än, men som sagt tog det tvärstopp så nu blir det på måndag som jag börjar och då är det i stort sett inget läsande som gäller för mig. Tufft på ett annat sätt, men jag har längtat efter att få hoppa in i en skrivbubbla och tänker att det också kan låta lässuget växa på sig igen. Även om det bara brukar ta någon dag ;) Förhoppningsvis hinner jag med de böcker jag tänkt läsa efteråt, senare i höst, även om jag inte ens vill tänka på det nu...

Jag tror jag behöver höja blicken lite och samtidigt vara här och nu, ta en sak i taget och ägna mig åt lite annat. Som skrivandet. Ut på långpromenader igen, alltså väldigt långt, även om jag inte har samma ro som i sommar att strosa runt. Och häromdagen började jag snickra ihop en egen bokhylla, ingen aning om det kommer bli bra, men det är roligt att vara lite kreativ och skapa sådär. Och i helgen ska vi åka och köpa färg så att jag kan måla om i två rum här hemma, det kommer bli så uppfriskande! Det kommer även bli målning av skrivbordet, lådorna, bokhyllan och lite annat. Längtar! När vi ändå är i väg ska jag också passa på ta hem några nya växter (vilket jag gör vid typ varje tur), just nu är jag inne för att ha sådana som hänger ner lite från krukan.

Det blev rätt långt det här ändå, men kanske lite mer sansat än innan. Bloggen kommer förmodligen rulla på lite lätt ändå, men annars vet ni vad jag sysslar med.

Jag sa det förut, att även om det blir lite mycket ibland, så är det för att jag älskar böcker och läsning, kanske lite för mycket :) Ta hand om er!

tisdag 12 september 2017

Veckans topplista - Blåa omslag

Ännu en tisdag med Johannas topplista och den här veckan är det dags att lista efter bokomslag med temat blått. Jag har valt att välja böcker som infriar detta gott och väl och som dessutom var böcker som jag gillade att läsa.



Simma med valar av Martin Almqvist - En slags reportagebok om en naturfotograf med fokus på just havets mäktiga djur som jag tyckte var väldigt innerlig och inspirerande att läsa.

Slow: lev livet långsamt! av Carl Honoré - En intressant fackbok som får en att just stanna upp och tänka, som hade ett rikligt innehåll och var lämpligt uppbygd. Många understrykningar!

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami - Den japanska författaren delar med sig om sina tankar om sin löpning och sitt skrivande liv, lättläst och intressant.

Störst av allt av Malin Persson Giolito - En spännande och välskriven rättegångsthriller.

Havets fångar av Michelle Paver - Del två i serien om Torak, Renn och vargen Ulv. Äventyrliga och medryckande ungdomsböcker som utspelar sig för 6000 år sedan.

måndag 11 september 2017

Bokligt blad och besök


Jag och bloggen är med i senaste numret av Svensk Bokhandel. Det är inte så stort, men jag svarar på en fråga om den bästa läsplatsen med ett par meningar. Tänk att jag får placeras tillsammans med en chefredaktör och en redaktionschef, hihi :)

Lohrs Pocket med mera, bild lånad av Tidningen Skriva.

Något annat som jag skulle vilja ta upp är det här med boklådor - eller de vanliga bokhandlarna - som det berättades om i senaste numret av Tidningen Skriva. De har det kämpigt nuförtiden, men i tidningen berättades det om en bokhandel som kombinerar bokförsäljningen med en del annat (vilket krävs idag) och jag tyckte det verkade så galet mysigt.

Bokcaféer, varför kan jag inte få ha en här runt hörnet? Det är nästan så att jag drar igång en själv. Vart kan det finnas något sådant, lite mindre och personligare och mysigare, runt Borås? Tänk att kombinera fika och böcker och föreläsningar och annat intressant, det lät så underbart. Jag hoppas innerligt att det får fortsätta finnas och mer därtill!

Brukar du besöka boklådor / bokcaféer? Berätta gärna om hur det är och vad du känner för det!

fredag 8 september 2017

Lite annat får plats


Hej på er den här fredagen! Hoppas ni har det bra!

Jag tänkte berätta lite kort att jag har startat en ny blogg. Det är inte så att jag slutar bokblogga, det kommer jag göra länge till (kan inte ens föreställa mig ett slut). Men jag vill så gärna skriva om lite annat ibland också. En av de sakerna är om mitt eget skrivande. Inte för att jag skriver så fasligt mycket (nu när det läses så väldigt), men för det så är det mycket funderingar och sånt runtomkring det, ambitionen är i varje fall att låta det ta mer plats nu/snart. Between me and the tree heter den.

Gudars, det är lite nervöst det här. För inte nog med det, nu har jag även skaffat instagram. Jag är lite rädd att göra något med det ännu, typ råka sända live eller nått. Men jag ska nog lära mig. Användarnamnet är betweenmeandthetree, än så länge har jag en blå hatt på bilden.

Så, då var det avslöjat. Jag tycker det är läskigt men eftersom jag velat det så länge så har jag nu tagit mod till mig. Bokbloggandet har hjälpt där.

Önskar er en fin helg, kanske med mycket läsning nu när det blivit så höstigt ute!

torsdag 7 september 2017

Den där Ferrante...


... är det något som jag har missat? Min nyfikenhet har växt sakta men säkert, nu senast för att jag hörde en liten jämförelse mellan den kvartetten och Betty Smiths Det växte ett träd i Brooklyn, som jag älskade, så då kanske det kan vara något för mig :) Det som är problemet är att det finns så oändligt mycket böcker ändå att läsa...

onsdag 6 september 2017

Kajas resa - en roman om ett brott av Carin Hjulström


Handling
Det ringer på dörren hemma hos frilansjournalisten Helena Åkerström och ett bud levererar en låda från en anonym avsändare. Lådan är fylld med gamla tidningsartiklar, foton, rättegångshandlingar och dagböcker. Överst ligger ett osignerat brev. Avsändaren förklarar att hon är svårt sjuk och vädjar till Helena att i egenskap av journalist gå igenom materialet och se om hon kan göra något av det. Det handlar om de mest brutala politiska mord som ägt rum i Sverige i modern tid – en grupp tsartrogna ryssar som 1919 torterade och mördade ett flertal bolsjeviker i exil och sänkte dem i en sjö norr om Stockholm.

Genom brevet får Helena också veta att hon inte är släktens första journalist. Det var Kaja Asklund, på 1910-talet en välkänd signatur i Stockholms-Tidningen. Enligt den anonyme brevskrivaren var Kaja väl insatt i historien om de tsartrogna ryssarnas brott och hon kände flera av förövarna.

Helena är först skeptisk, men blir alltmer fascinerad ju mer hon läser. Då hon dessutom får veta att Kaja försvann spårlöst i september 1919 ökar naturligtvis hennes intresse. Helena börjar anteckna och skriva. Hon gör omfattande research och mycket snart väcks historien och dess huvudpersoner till liv i hennes text.

Romanen Kajas resa bygger på en sann historia och skildrar såväl brotten som hur journalisten Kaja av en slump blev indragen i Ryssligans kallblodiga verksamhet i mellankrigstidens Stockholm.

Bakgrund
Svårt att inte lockas av en bok om en bok plus det tjusiga omslaget. I efterhand har jag kommit på att det var samma författare som serien om Frida Fors, som jag gillar mycket.

Recension
Idén till den här boken, att en bok i själva boken ska skrivas, tycker jag alltid verkar så spännande. Men jag vet inte vad det är, det tycks sällan fungera när för mycket avvikande text mot huvudpersonen förekommer. Det blir som att jag i stället inte fastnar för någon utav dem. Det finns inget djup, ingen dragning. Just den här boken har en parallell-handling som tar upp väldigt mycket plats och då blev det som jag var inne på. Plus att romanen som huvudpersonen Helena skriver inte föll mig så värst mycket i smaken, då kanske ni kan förstå att det blev ganska så ointressant för mig.

Kajas resa har de här krigstemat (eller politiska maktspel) som jag nästan börjar avsky nu. Jag lockas i stort sett aldrig utav det och snart kommer det krävas ett under för mig att plocka upp en bok som utger sig för att handla om något krig framöver. I Kajas resa är det mycket om Ryssland, och jag tror att det har samma effekt hos mig som med världskrigen och liknande. Jag har aldrig känt något lockande med det. Visst är det knepigt? Att vissa ämnen inte fungerar alls för en medan det för andra är superintressant. Det måste nästan vara så att jag i tidigare liv inte alls har haft någon koppling till sånt här (jag har väl i stället levt i bergen helt ovetandes hos någon urbefolkning, för det dör jag av nyfikenhet på, hehe).

Jag kan nämna att jag verkligen gillade att läsa två andra böcker av Hjulström, så nog vet jag att hon kan skriva och att jag har uppskattat läsningen av henne förut. Men det var som att jag inte kände igen henne i den här boken. Det var för enkelt och ointressant och innehöll inte några spänningsfaktorer för mig eller några överraskningar. Så för mig blev Kajas resa en besvikelse, tyvärr.

Forum 2012 978-91-37-13758-2 413 sidor

tisdag 5 september 2017

Veckans topplista - London

Den här tisdagens tema som Johanna håller i handlar rätt och slätt om London. Här kommer de fem bästa böckerna som jag har läst och som utspelar sig där.



Jag lät dig gå av Clare Mackintosh
Jag ser dig av Clare Mackintosh
Torsdagarna i parken av Hilary Boyd
Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon
Livet efter dig av Jojo Moyes

måndag 4 september 2017

Världen utan dig av Jill Santopolo


Handling
Lucy och Gabe blir hejdlöst förälskade när de möts för första gången, den 11 september 2001. Efter terrorattacken bestämmer de sig båda för att inte kasta bort sina liv. Det som följer är en resa som för dem samman och sliter dem isär om och om igen under åren. När Gabe blir fotograf i Mellanöstern gör Lucy karriär, bildar familj och skapar sig ett liv i New York. Världen utan dig är en roman om kärlek, drömmar, begär, svartsjuka, svek och försoning. Om vad vi är villiga att offra för kärlek och om hur långt vi kan gå för att följa våra drömmar.

Bakgrund
Vid första ögonkastet och framförallt när jag läste handlingen så visste jag att jag måste läsa den.

Recension
Den här boken är helt fantastisk. Helt, helt fantastisk.

Jag vet knappt hur jag ska beskriva det men mitt hjärta har slitits itu, verkligen. Det gjorde så ont att läsa den här boken. Jag förstår inte hur det kunde göra det, men det gjorde det. Och det var inte så att det var en upptrappning som ledde till det, för det var från allra första stund och det är jag så imponerad över. Hur Santopolo kastade mig rakt in i de starka känslorna, drömmarna och de svåra valen som sedan höll mig klistrad vid sidorna fram till slutet. Det fanns inte ett uppslag utan fascination. Samtidigt undrar jag varför man vill läsa en sådan här bok som känns så mycket... Men det är klart att man vill, den var ju fantastisk.

När jag började läsa kunde jag inte sluta, så för att få behålla den lite längre fick jag tvinga mig till att lägga undan den lite emellanåt. Och jag minns att jag reagerade lite skeptiskt över att boken jämfördes med En dag, vilket jag tycker "alla" böcker verkar göra (och som jag inte riktigt håller med om), men såhär i efterhand är jag beredd att hålla med. Nu var det rätt. Men, jag minns inte att den var lika berörande och känslomässig som Världen utan dig. Inte på långa vägar. Inte heller på andra plan, den här boken är så mycket bättre.

Jag har inget att klaga på, allt fanns med. Jag gillar språket när Lucy berättar lite som i efterhand och inkluderar Gabe lite då och då, men alltid i ett du. Det kändes så tragiskt, vemodigt men det passaade alldeles lysande. Det var så fint, smärtsamt som livet självt, men lika fint.

Världen utan dig är en bok man inte får missa.

The Light We Lost Albert Bonnier 2017 978-91-0-017155-1 | 314 sidor

lördag 2 september 2017

SE UPP Oerfaren innekatt nu ute!

Så skrev jag på en lapp och tänkte att jag skulle förstora upp det och sätta upp på grusvägen i början och slutet förbi vårt hus. Som varning för bilar och ryttare. För nu var det inte lång tid innan vår katt skulle få släppas ut, efter att ha varit innekatt i 3 år. Jag skrattade åt den texten, men egentligen var det fullaste allvar. Jag trodde att det var döden att släppa ut henne. Det skulle finnas tusentals faror där ute och hon kan ju inget. Hon är så dum, alltför nyfiken och ovetandes orädd för sitt eget bästa.

När jag pratade om att släppa ut henne snart så kom hon en gång fram till mig och kurrade, kisade med sina ögon mot mig och jag omfamnade henne och sa att hon måste lova att komma hem igen, att göra sitt bästa för att överleva därute. På en sekund blev jag nästan tårögd och jag sa att vi måste säga hejdå till Sonja innan hon får gå ut. Det var så ovisst allting.

På dagen då jag släppte ut henne för första gången så var det egentligen inte tänkt att det skulle bli just den dagen, men hon hade som vanligt sprungit fram när jag skulle gå ut med min kaffekopp och i farten slog jag upp foten, med en sko, så träffade jag henne på nosen och hon backade skeptiskt bakåt. Då fick jag lite dåligt samvete och slog upp dörren och pekade, men gå ut då, och så var det med det. Jag hade hjärtat i halsgropen och kunde knappt släppa blicken ifrån henne. Nu var hon ute!



Den första tiden höll hon sig nära men så småningom började hon dra iväg och jag kände mig tvungen att hämta kameran. Ifall hon inte skulle komma tillbaka nu så är det här en bild på henne som visar att hon fick som hon ville och att hon hade det jätteroligt.

Men det gick bra! Hon kom tillbaka flera gånger under dagen och jag var där med lite mjukmat till henne som det inte tog lång tid innan hon förstod. Första gångerna gick hon lite väl långt iväg på stenmuren och jag gick och letade upp och hämtade henne. Men hennes galopp tillbaka fick mig att le stort och lyckligt. Så kul hon har det, att få springa fritt!





Det var bara den där första dagen som jag fick lite ont i huvudet av all spänning och att hålla koll på henne hela tiden. Men när hon kom in i skymningen en sista gång och vi låste luckan så var det som att hon gick från innekatt till utekatt den dagen.

Hon har mest hållit sig runt huset och oftast sitter hon alldeles utanför fönstret på bordet, nära tryggheten men fortfarande ute där allt spännande händer. Trött av intryck och allt men myser så mycket hon bara kan.



Nu finns det inget som hindrar henne att upptäcka precis det som faller henne in. Första dagen sa jag att nu är slutet nära, men hon har klarat det bra. Nu tillhör hon inte oss längre, precis så som det ska vara. Jag har sagt väldigt länge att hon hellre ska få vara katt på riktigt och lycklig en dag eller vad det nu blir än att hon ska hållas inne. Hon har ju ändå alltid velat gå ut. Hon är faktiskt uppväxt här på gården, hon blev helt tokig vid ladugården och utav hästlukten när jag tog henne dit i början av sommaren. Hennes mamma strosar fortfarande omkring här och kanske kan hon nu lära Sonja att jaga, hon är väldigt skicklig. Men alltså, den dagen som Sonja kommer hem med en mus, då kommer jag vara upp över öronen stolt som värsta hönsmamman. Jag tror nästan jag är gladare än henne för hennes nya uteliv :)

fredag 1 september 2017

Ett rum för böcker och berättelser

Jag känner hur hela jag förbereder mig inför en omskrivning av min bokidé och jag har kommit på värsta planen som jag tänkte berätta lite om nästa vecka. Men först till det mest uppenbara, fysiskt sätt. Jag fick ett sådant där ryck som är inte alltför olikt mig där jag kastar om rummet. Rummen, kan jag säga nu. Men det är inte så att vi har så mycket att hålla oss till här i huset, de flesta skulle nog säga att vi bor litet. Men för oss som har bott i en etta i tre år är det stort. Att vi dessutom har en stor vind med två rum är knappt något jag kan föreställa mig. Men det hör inte riktigt till det som jag skulle berätta.

Innan vi flyttade hit så var vi överens om att jag skulle få mitt egna rum till hemmakontor, men sängen i det enda rummet (förutom kök/vardagsrum och liknande) var så tung att vi inte iddes flytta ut den då när vi hållit på med ett helt boende hit och dit. Så nu i sommar har jag haft skrivbordet i sovrummet. Jag vet att det inte är idealiskt för produktivitet och sådant, men jag tänkte att jag i varje fall kan stänga in mig i ett eget rum (jag som knappt haft ett skrivbord innan eller en ok dator).

Tills häromdagen då jag kände jag att nä, jag måste ha ett ordentligt skrivrum nu när jag snart ska skriva på boken igen.

Att flytta runt på alla tunga och otympliga möbler var slitigt, men inga problem när jag var så ivrig inför resultatet. Kvinnor, vi klarar oss själva minsann!

Jag struntar i att vi nu sover i vardagsrummet, precis som vi hade det under skånetiden. Det är ändå tillfälligt tills vi har fixat övervåningen. Såklart är det värt allting när jag nu har ett eget rum. Ett rum fyllt med böcker och växter och är en plats där berättelser ska växa fram. Den första känslan när jag vaknade efter ommöbleringen kvällen innan var att jag knappt kunde vänta till jag fick "gå till mitt kontor". Jag trodde inte att det skulle förändra känslan så som det faktiskt gjorde. Det blir en liten distans som jag tror hjälper. Här inne är det bara böcker som gäller.


Det ser inte så superfläschigt ut för världen men för mig är det underbart att få stiga in här, såklart skulle Smilla få sin säng härinne. Sen att tapeten är som den är, att jag fortfarande inte målat lådorna och skivan samt att byrån som fanns sedan innan ser lite malplacerad ut, det gör inget :) Och ja, en riktig stol ska jag införskaffa någon gång, den fanns också här sedan tidigare...