söndag 28 maj 2017

Bokbloggsjerka 26-29 maj

Annika vill att vi avslutar följande mening: Om jag kunde bjuda mina favoritkaraktärer på middag…

Jag har funderat men ännu inte kommit på något speciellt svar... Jag kan liksom inte komma på några specifika favoritkaraktärer och än mindre en måltid eller något annat runtomkring just nu (speciellt inte efter att nyligen landat efter allt kör kring min mammas 50 års kalas hehe).

Men de som jag kom att tänka på var Nell och Eva i boken In i skogen av Jean Hegland. En ofta nämnd bok här på bloggen så ni kan nog inte undgå att jag gillar den. Men de om några behöver ett ordentligt mål mat! Så jag skulle i så fall köra ut ett ordentligt lass från det som blev över här till dem, självklart, dom stackarna!

onsdag 24 maj 2017

Fantasin till makten! av Ronny Ambjörnsson


Handling
I Fantasin till makten! redogör Ronny Ambjörnsson kunnigt och ingående för några utopier, allt från hoppet om ett paradis eller himmelrike efter döden, till sökandet efter en ursprunglig, oförstörd kontinent, till kampen för ett rättvist samhälle, utan svält och sjukdomar. Men framför allt berättar han om människorna bakom dem. Han ger oss historien om kvinnan som skrev en roman om Jungfrulandet, ett land där endast kvinnor lever, och alkemisten som drömde om att lära sig tillverka guld så att guldet skulle bli värdelöst och det kapitalistiska samhället störta samman. Ambjörnsson berättar också om det svenska försöket att skapa ett utopistiskt samhälle i Sierra Leone, och naturligtvis om den utopi som fått ge namn åt hela företeelsen Thomas Mores Utopia. Resultatet är en svindlande resa genom tid och rum, där drömmar och drömmare avlöser varandra, och som dessutom illustreras med bilder ur originalverken. En bok för historieintresserade, samhällsförbättrare och nutida utopister.

Kommentar
När jag plockade upp den här boken ville jag få lite inspiration och bjudas på en massa spännande fakta. Titeln var ju väldigt härlig! Men den visade sig bli lite för grötig för det syftet. Det blev helt enkelt för tungt för tillfället. Fast samtidigt är boken väldigt ambitiös och innehållsrik. Det finns mycket i den. Stort arbete från författarens håll. Ambjörnsson har skrivit en massa tidigare i ämnet och en hel del annat.

För det var så att jag blev nyfiken på boken just för att författarens verkade kunna det här med skrivande. Jag trodde då att det något tunga ämnet kunde bli lite lättsammare att läsa. Men jag upplever inte alls att författaren anpassade sig därefter. Det var helt enkelt för mycket redogörelser för alla gubbars (typ) liv och händelser än själva bilden av hur deras utopiska idéer skulle urarta sig. Ibland för mixat, alltså svårt att hänga med. Det blev inte så givande som jag önskade. Bara det att jag fick hoppa över många delar.

Så nja, boken var inte riktigt så som jag hoppades på. Samtidigt finns det mycket spännande som jag förmodligen kommer återkomma till framöver. För det går lika bra att läsa om de olika utopierna var för sig (jag hade dock hoppats att det var fler). Den som jag tycker var mest spännande var Jungfrulandet, ett samhälle med bara kvinnor. Tänk hur det skulle vara! Jag blev så nyfiken att jag får ta och läsa vidare i de böcker som nämns. Men jag saknade verkligen en genomgående grön utopi. Hur kunde det inte finnas det? (jag har dock inte läst hundraprocentigt allt så det kanske finns med någonstans där jag missat...).

Slutsats och betyg
Inte riktigt passande för mig vid tillfället. Lite för tung och för få utopier, något tråkigt skrivet. Betyg 2.

Fantasin till makten! Utopiska idéer i västerlandet under fem hundra år
Ordfront förlag | 2004 | 234 sidor | 91-7324-990-4

måndag 22 maj 2017

I det förflutna av Kate Morton


Handling
Edie Burchill och hennes mamma har aldrig stått varandra nära, men ett gammalt brev som varit på villovägar sedan andra världskriget dyker plötsligt upp och väcker starka känslor till liv. Edie får veta att mamman som trettonåring skickades från London till ett slott på landsbygden som krigsbarn. Men vad hände där? Edies nyfikenhet är väckt och eftersom hennes mamma sluter sig som en mussla beger hon sig till det mystiska Milderhurst Castle för att hitta lösningen på sin mors gåta.
   På slottet öppnade sig en ny värld för flickan från London, fylld av litteratur och fantasi. Familjen som bodde där bestod av yngsta dottern Juniper, tvillingarna Persephone och Seraphina samt fadern Raymond Blythe, författare till gotiska romaner. De excentriska systrarna visar sig bo kvar än idag och Edie får kontakt med de gamla damerna. Juniper har inte varit sig lik sedan hon övergavs av sin fästman i ungdomen och tvillingarna har skött henne under större delen av sina liv, innanför slottets isolerande murar.
   Edie börjar förstå vad hennes mamma var med om för så länge sedan, men andra hemligheter finns också gömda på slottet och pockar på hennes uppmärksamhet. Sanningen om vad som egentligen hände i det förflutna har väntat länge nog på att någon ska gräva fram den.
   I det förflutna är en oavbrutet spännande och gripande roman kryddad med gåtor, familjehemligheter, passion och tragiska öden

Kommentar
Det var ganska länge sedan jag läste Den glömda trädgården av samma författare och eftersom jag gillade den så mycket kan jag inte förstå varför det skulle ta sådan tid innan jag läste nästa bok. Speciellt inte när den här boken som jag nu plockade upp gick rakt in i mitt hjärta. Jag älskade att läsa den! Den långa första delen kändes som det bästa jag någonsin läst och jag bubblade av läsglädje över att jag kanske rent av hade funnit en ny favorit.

Men sedan ändrades historien och jag fick om vartannat följa vad som hänt förr i tiden på Milderhurst Castle. Just i början var det inte uppskattat. Jag ville fortsätta vara med Edie. Men med tiden utvecklades det till att bli tvärtom. Då var det tillbakablickarna som var mest givande att läsa. Om jag nu skulle välja. Som helhet var historien så himla spännande att läsa om. Jag kunde knappt slita mig.

Ibland kan det vara irriterande när textmängden är så pass mycket, men i det här fallet kunde jag aldrig klaga. Jag ville bara ha mer och njöt av alla meningar som beskrev historien så väl och berättade så fint om karaktärernas öden. Jag gillade att jag kom närmare och föll lika starkt för alla karaktärerna. Det var en speciell känsla att läs om allt som hände på slottet. Lite kusligt, spännande, romantiskt och ganska tragiskt. Men slutet, hm, inte helt hundra över en viss bit. Men jag får väl ha överseende med att det kanske var det bästa tänkbara ändå.

Slutsats och betyg
En magisk start följt av oemotståndlig fortsättning gör att den här boken verkligen gick hem för mig och får självklart högsta betyg.

The Distant Hours | Forum | 2011 (2010) | 553 sidor | 978-91-37-13577-9

fredag 19 maj 2017

Bokbloggsjerka 19-22 maj

En enkel fråga från Annika den här gången: Vad läser du just nu?

Jag tar mig sakta men säkert igenom Andarnas berg av Gao Xingjian. Någon slags antropologisk/filosofisk upptäcktsresa i Kina. Samtidigt läser jag En egen plats av Robert Goolrick, lite mer lättläst och visst är den bättre än jag trodde eftersom den ändå har väntat länge i hyllan. Men jag läser nog ut den ikväll, så imorgon åtminstone börjar jag på alvernas liv av Muriel Barbery. Den verkar intressant!

torsdag 18 maj 2017

Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten


Handling
Du skriver, du har lusten och längtan efter att skriva på riktigt, du vill. Men hur gör man? Den här boken är en lärobok, en handbok med erfarenheter, verktyg, redskap, råd, tips, exempel, goda exempel och avskräckande.
   Bodil Malmsten har skrivit ett stort antal böcker. I Så gör jag: Konsten att skriva delar hon med sig av sin arbetsprocess inklusive den helvetesperiod som ingår. Hon skriver om hur hon kommer fram till tonen och strukturen. Om jobbet med förstameningar. Om varför hon skulle vilja skriva om inledningen till sin första roman och redigera om novellsamlingen Undergångarens sånger.
I boken ingår kapitel om ord, skiljetecken, korrektur, om att sitta rätt, läsa för att lära, dramaturgi. »Ord, meningar, stycken, får aldrig bara bli. Ett tecken på att en bok är en riktig bok är att ingenting av det som står bara får ha råkat bli.«
   Så gör jag: Konsten att skriva är rikt illustrerad i färg och innehåller mängder av praktiska råd för det dagliga skrivarbetet - oavsett om du vill bli författare eller bara lära dig skriva bättre.

Kommentar
Den här boken var väldigt rik på sitt innehåll. Varje liten del som kom upp var som en upptäcktsfärd, aldrig kunde jag veta hur Malmsten skulle berätta om skrivandet, vad hon skulle betona och vad hon skulle skratta åt. Det var väldigt personligt skrivet. Ganska så annorlunda. Jag har inte läst något av Malmsten tidigare men jag blir definitivt sugen på det nu. Hon verkar verkligen kunna sin grej. Men å andra sidan var det inget som klaffade perfekt för min smak, men det var ändå på ett övervägande positivt sätt. Åtminstone inspirerande att få en ny stil presenterad.

Jag gillar att det är korta kapitel, ibland nästan så löjligt korta med bara några meningar att sidorna bara flyger fram. Så det är inget överflödigt här. Allt som står har sin givna plats. Och jag känner att jag har tagit med mig massor. Framförallt det som man ändå alltid påminns om, vilket otroligt arbete och slit det ligger bakom boken. Men det är bara att skriva på, som den skrivande människan man är säger Malmsten.

Det finns så himla mycket i den här boken. Nästan allt. Och så tyckte jag det var extra härligt när det fanns ett sista kapitel med avsnitt som inte kom med. Eftersom en bok aldrig blir färdig. Det går ständigt att fixa med något. Hon var så öppen och härlig, Malmsten. Det var nästan så att jag gillade de bäst. I varje fall lika mycket.

Slutsats och betyg
Personlig, rolig och innehållsrik som både peppar och förbereder mig lite mer inför skrivandet. Betyg 4.

Modernista | 2012 | 304 sidor | 978-91-7499-215-1

tisdag 16 maj 2017

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson


Handling
En mörk marskväll kommer Veronika, en ung författare, till en enslig stuga i en liten by i Dalarna. Hon är på jakt efter ensamhet och stillhet, för att skriva färdigt en roman och för att komma över en stor sorg. Hennes ankomst observeras i tysthet av den gamla kvinnan som bor i huset bredvid, den enstöriga Astrid. I tryggheten bakom sina skyddande väggar bevarar hon mörka familjehemligheter och en personlig tragedi. Medan den kalla vintern efterträds av våren närmar sig de två kvinnorna sakta varandra. Mot bakgrund av årstidernas växlingar spirar en ovanlig vänskap. En vänskap som ska förändra bådas liv för alltid. Nu vill jag sjunga dig milda sånger är en stark och gripande roman om kärlekens kraft, om de val vi gör i livet, om hur vi hanterar sorg och förluster, men framförallt om vänskap.

Kommentar
Jag har fått för mig att jag skulle gilla Linda Olssons böcker. Den förra, och första, som jag läste var I skymningen sjunger koltrasten. Titeln är lika fin och mysigt lockande som denna. Men jag blev tyvärr lite besviken över den. Efter ett tag blev det lite för mesigt och jag gick för att tycka att boken var ganska så bra till att bli väldigt skeptisk. Jag ville dock göra ett sista försök med Olssons böcker genom att läsa den här. Men det blev dessvärre nästan samma resultat med denna.

Hennes böcker är fina och rätt så sorgsna, vemodiga och personerna liksom reflekterar över sin situation blandat med några dikter och annat liknande. På sina håll gillar jag det men som helhet blir jag inte särskilt förtjust. Väldigt svårt för mig att sätta fingret på, eftersom jag får för mig att jag skulle gilla dem, och jag gillar dem lite då och då under läsningen, egentligen det mesta, men på något underligt vis fastnar jag inte för dem. Kanske är det bara tillfälligheter också eller att jag har omedvetna förväntningar.

Eller så kanske det är såhär, som jag just funderat över. Jag gillar idéerna, stämningen och hur några ensamma människor möts och öppnar sig för varandra. Men jag tror jag personligen föredrar en smula mer friktion. Lite mer drag. Och det behöver inte handla om något extremt eller externt, kanske bara i berättarstilen. Så nu vet jag det och behöver inte prova fler böcker av Linda Olsson, i varje fall än på ett bra tag om det nu skulle handla om fel tillfälle för mig.

Slutsats och betyg
Tyvärr samma besvikelse som den förra jag läste av författaren. Olsson skriver finstämda berättelser men det är något som gör att jag inte riktigt faller för dem. Betyg 3.

Let me sing you gentle songs | Albert Bonier Förlag | 2005 | 257 sidor | 9789100111021

lördag 13 maj 2017

Bokbloggsjerka 12-15 maj

Så här ser Annikas fråga ut denna gång: Finns det en numera avliden författare som du skulle vilja hedra? Vem och varför i så fall?

Eftersom det var ganska nyligt som jag läste Walden av Thoreau och gillade den så är det den första som jag kommer att tänka på. Jag tyckte det kändes som något alldeles extra att läsa sådana "gamla ord" som jag 150 år senare kunde känna igen mig i. Thoreaus fina beskrivningar och iakttagelser av skogslivet vid Walden var också underbart att läsa.

Sedan blir jag fundersam. Jag är inte så medveten och uppmärksam på avlidna författare, men känner verkligen att jag vill läsa lite sådana verk också, så om jag får några tips genom denna jerka blir jag glad.

Men den jag kommer att tänkta på är C. S. Lewis som skrev Berättelsen om Narnia. Den gillar jag verkligen! En helt fantastisk värld. För det mesta hör jag meningarna inom mig och känner en alldeles speciell känsla eftersom jag har lyssnat på flera av böckerna. En vacker dag vill jag läsa dem också.

torsdag 11 maj 2017

Självhushållning på Djupadal av Mandelmann


Handling
Självhushållning på Djupadal är Marie och Gustav Mandelmanns egen handbok för alla som drömmer om att odla och ha djur, kanske redan har en gård eller bara lockas av ett liv bortom storskaligheten. Det är på samma gång en personlig betraktelse över djuren och människorna, odlingarna och växthusen, trädgården och markerna och en högst konkret, användbar och faktaspäckad bok - baserad på egna kunskaper och erfarenheter - om allt som finns att göra på en liten gård året runt.

Kommentar
Jag är en av många som såg Mandelmanns gård tidigare i år på tv4 och fullkomligt älskade det. När de sista eftertexterna rullade fram och det plötsligt gick upp för mig att det var slut, inga fler avsnitt, då gnydde jag som en hund. Jag älskade verkligen allt med den där serien, deras liv och deras gård men också hur underbart härliga och varma de verkar vara som människor. Jag ville bara hoppa in genom rutan, till dem. Jag såg det som min tröst att fortsätta hänga med dem genom att läsa deras bok.

Boken är i precis samma anda som jag lärt känna Mandelmann genom rutan. Nu i bokform kan jag bläddra fram och tillbaka hur jag vill och läsa både stort och smått vad jag än känner för. Men jag valde att läsa boken från pärm till pärm.

Jag har länge tänkt att jag ska läsa på mig om odling och sånt eftersom jag själv vill bo på en gård och förse mig så mycket jag förmår av vad den kan ge. Det har dock aldrig blivit av ännu. Kanske för att det känns så långt borta när jag bor i lägenhet. Men nu minsann har det hänt grejjer och det dröjer inte länge innan jag omges av det som jag längtar så innerligt till. Mandelmann har verkligen satt igång processen för mig med mängder av inspiration. Nu när jag är inne i det läser jag och lär mig massor.

Egentligen står allt klart och tydligt i beskrivningen ovan om boken. Det är precis vad den här. Det jag kan tillägga är att jag verkligen gillar den. Strukturen och utseendet liksom den personliga prägeln som de sätter. Rikt illustrerat, pedagogiskt och uppmuntrande. Jag tycker också att vissa småsaker gör det extra roligt och jag fnissar till när de efter ett recept skriver "ring oss om det blir något över". Jag vill bara ta i kast med allt på en gång.

Slutsats och betyg
Jag har inte ord men hela jag beundrar Mandelmann så mycket och jag är så tacksam över vad de förmedlar med inspiration, värme och kunskap, allt på ett så självklart sätt. Fullpott, såklart!

Marie & Gustav Mandelmann | Bonnier Fakta | 2013 | 272 sidor | 978-91-7424-202-7

tisdag 9 maj 2017

Röd lilja av Nora Roberts


Handling
Hayley tänker inte riskera allt hon älskar. Hon älskar sin lilla dotter Lily, sitt jobb på Harpers Handelsträdgård och sina nära väninnor Roz och Stella. Hon älskar också sin speciella vänskap med Harper, Roz äldsta son. Hon tänker inte riskera allt det här för en förälskelse.
   Men det finns något mycket värre som kommer att störa Hayley. Den osaliga kvinnliga ande som hemsökt godset sedan slutet på 1890-talet beter sig alltmer opålitligt och våldsamt. Och hon har bestämt sig för att tränga in i Hayleys sinne för att få som hon vill.
   Kommer de tre kvinnorna någonsin få sinnesro på gården? I tredje delen Röd lilja avslutar Nora Roberts trädgårdstrilogi med ett härligt tempo och mycket romantik.

Kommentar
I den här sista boken i trilogin om kvinnorna som hamnar på handelsträdgården I det Gröna handlade det om Hayley och henne tyckte jag nog att det var roligast att följa. Förmodligen för att hon är närmare mig i ålder. Ung och charmig, hon vet vad hon vill men är ändå känslig. Allt var frid och fröjd framåt mitten någon gång, men sedan tyckte jag att hon blev lite besvärande. Hon fick ett sådant humör som inte var lika uppskattat för mig att läsa om (visserligen hade det sin förklaring lite grann). Hon är kanske sådan som person, att humöret kan skifta lite och det kan man väl känna igen sig lite i, men något fick mig att ta lite avstånd från henne då.

Jag hade glömt både hur mycket romantik det var (inte fel i det dock, snarare ett härligt inslag mot allt det andra jag läser), men också hur det här Harperbruden, spöket, hur skrämmande det var. Jag blev lite smårädd och undrade hur långt hon skulle gå egentligen. Å andra sidan är jag så lättskrämd.

Sedan för att det här är en trilogi med lite uppbyggande kring olika personer och mystiken kring det här spöket, så tyckte jag att det blev en på tok för snabb upplösning mot slutet. Just vid mitten var det lite segt, men sedan gick det för fort i stället. Så det var jag lite besviken över.

Annars har de här tre böckerna varit trevliga att läsa, lite småmysiga med romantik och på en härlig plats vid en Handelsträdgård. Jag har också gillat att läsa om personerna där, de verkar så egna, och Roz är verkligen rättfram och härlig på sitt sätt.

Slutsats och betyg
Lika lättsam och mysig att läsa som de andra böckerna, kanske en smula extra roligt att följa Hayley. Dock är jag inte lika nöjd med främst det snabba avslutet på trilogin. Betyg 3.

I det Gröna #3 | Romantik | Albert Bonnier Förlag | 2010 | 323 sidor | 9789100124649

söndag 7 maj 2017

Bokbloggsjerka 5-8 maj

Jag hade tänkt svara på jerkan mycket tidigare, men sedan fick jag så bråttom att sticka ut och samla på mig allt som slår ut nu i en rasande takt i skogarna. Det är jag och humlorna ;) Men nu ska jag svara på den roliga frågan som Annika ställer: Berätta om det pinsammaste (så pass att skämskudden åker fram bara du tänker på det)/roligaste/tråkigaste/etc. du någonsin har läst. Kort sagt, beskriv något som är känslomässigt memorerbart.


Jag får ta det allra senaste som ligger närmast till hands. Det är en rolig och glädjefylld scen från boken I det förflutna av Kate Morton. Så kortfattat jag bara kan, men bäst blir det förstås att läsa från boken.

Huvudpersonen Edie älskar böcker och framförallt en viss bok. När hennes pappa är sängliggande så börjar de prata om den och av hans ointresse för böcker överhuvudtaget är Edie extra försiktig med vad hon svarar så att inte deras samtal skräms iväg. Hon säger bland annat att boken handlar om en mörk och dyster hemlighet som lurar bakom fasaden i slottet. Pappan får faktiskt fram ett leende, mörk och dyster frågar han. Jodå, säger Edie och poängterar extra noga att det är en kolossalt spännande bok varpå pappan frågar vad den går ut på. Hemligheten, vad handlar den om? Nej men det kan Edie förstås inte avslöja bara sådär, men han får gärna läsa den om han vill. En lång tystnad följer då de både försöker övervinna den andres tålamod. Tillslut erbjuder sig Edie att läsa boken för honom. Efterhand förstod hennes pappa inte hur en påhittad historia kunde intressera honom så mycket, den måste bygga på en verklig händelse! Nejdå försäkrar hon, författaren har hittat på allt själv. Men den är så levande!

Lika inlevelsefullt för mig som ler stort åt det charmiga och njuter av allt det andra i boken för den delen också! Den är så levande! :)

onsdag 3 maj 2017

Walden av Henry David Thoreau


Handling
När jag skrev följande sidor, eller snarare den största delen av dem, levde jag ensam, i skogarna, mer än en kilometer från närmaste granne, i ett hus som jag själv hade byggt vid strandkanten till skogstjärnen Walden, i Concord, Massachusetts, och jag förtjänade mitt levebröd med inget annat än mina egna händer. Jag levde där i två år och två månader. För tillfället är jag åter gäst hos civilisationen.
   År 1845 byggde sig Thoreau en stuga vid tjärnen Walden nära Concord i Massachusetts. Han levde där nära naturen i över två år och hade under tiden få kontakter med civilisationen. Skildringen av det enkla och oberoende livet i skogarna är ett gott exempel på hans kritik mot det framväxande moderna samhällets avigsidor. Thoreaus egensinniga tänkande har påverkat miljoner människor världen över.

Kommentar
Den här boken har jag velat läsa otroligt länge. Jag är så lockad av den, kanske mest för att jag vill göra som Thoreau själv, bara dra till skogs och bo enkelt nära naturen...

När jag började läsa var det nästan så att jag fick rysningar. Det var så häftigt att läsa en människas ord som han satt och skrev för 150 år sedan. För Thoureau skriver mycket personligt. Tiden är så långt borta. Men samtidigt så nära. För jag kunde verkligen känna igen mig i det som han skriver om, hur han tänker och ser på tillvaron. Vad han är kritiskt mot. Samtidigt var det där bara början, och om han bekymrade sig redan då, tänk om han bara hade vetat hur knasigt det skulle komma att bli i världen.

Jag har hört att många ser Walden som en slags bibel och vänder sig till den som tröst och något slags ideal. Men jag tycker inte att den var så pass bra. Den här versionen av boken är allt som originalverket bestod av och det uppskattade jag att läsa. Men då tillkom också mycket som var inte fullt lika intressant för mig att ta del av. Det första kapitel är markant tydligt det mest omfattande och utgör en fjärdedel av hela boken. Där berättar Thoreau lite allmänt och introducerande om sitt projekt. Visst fanns mycket spännande att ta del av där. Men just uträkningar känns inte så lockande för mig, idag. Det är ändå roligt att de finns med och att han faktiskt dokumenterade allt så väl. Jag blev också förvånad att han tycktes ha så mycket besökare och kontakt med omvärlden. Det verkade nästan vara mer än i själva staden. Folk var nyfikna på honom. Men också skeptiska till vad han egentligen höll på med. Men då gillade jag hans självklara argument att göra något annorlunda än det givna. Att han faktiskt såg galenskapet med stadsfolket. (Återigen, hur är det inte nuförtiden då?)

Det som jag framför allt gillade att läsa var när Thoreau sedan berättar om hans liv vid Walden. Då ville jag bara sänka läshastigheten och njuta. Han beskriver det så fint, naturen, djuren, omgivningen och han själv i det. Han gör noga iakttagelser av det som sker och sätter det i sina sammanhang. Han filosoferar mycket och skriver dikter som jag får ta del av. En som jag tyckte var väldigt fin var denna:
Det är en dröm jag har
Att vid Walden få bli kvar
Ingen menings vackra skrud
För mig nånsin närmre Gud.
Jag är dess steniga strand
Och brisen över sjön ibland
Och hela min kupade hand
Täcks av Waldens vatten och sand
Och där den största djupet har
Lever minnet allra djupast kvar.
sidan 236.
Slutsats och betyg
Vissa bitar med Walden är helt magiska och allt som allt gillar jag den verkligen. Däremot fanns det också bitar som jag inte riktigt gillade så därför får Walden betyg 4 av mig.

Natur och Kultur421 sidor | 2006 (1854) | 978-91-27-11361-9

tisdag 2 maj 2017

Top Ten Tuesday


Nu ska jag vara med i Top Ten Tuesday - det var inte igår precis. Men när den här veckans tema handlar om omslag ville jag verkligen inte missa tillfället. Inte för att jag hade några idéer om vad jag skulle lista för något, eftersom temat var fritt att spåna själva. Först tänkte jag välja några superfina omslag som ännu väntar på att bli lästa från hyllan, men så hittade jag inte så många. Så då fick jag ta och lista böcker som jag redan har läst. Böcker som jag tycker har superfina omslag och där även insidan var lika fin (bra). Detta med riktigt höga krav såklart. För det fanns såklart böcker som var finare, men inte lika bra, liksom bättre böcker, men inte lika fina. Ni fattar.

Här är min lista över böcker som jag tycker är fasligt vacker både till det yttre och till det inre. 




Jag har faktiskt försökt mig på att lista de här böckerna med så fina omslag efter en riktig topplista, att den översta alltså är helt fantastisk och att den sista är desto mindre, men inte alls dålig för det eftersom den lyckades kvala in över huvud taget. Och jag vet, det blev inte riktigt 10 stycken, men jag hade som sagt höga krav :)

Min favorit är alltså In i skogen av Jean Hegland. Omslaget är så vacker i sin enkelhet, jag älskar titeln och temat i boken och såklart tyckte jag att den var helt fantastisk att läsa!

måndag 1 maj 2017

Fatimas hand av Ildefonso Falcones


Handling
Andalusien 1568. Efter att i åttahundra år ha härskat över södra Spanien är muslimerna nu utsatta för ständiga förföljelser och förödmjukelser. De reser sig i en desperat, väpnad kamp mot den spanska kungamakten. En av dem som dras in de våldsamma striderna är mulåsnedrivaren och hästskötaren Hernando, son till en muslimsk kvinna och en kristen präst. Han får uppleva brutaliteten och grymheten från båda sidor. Men han möter också kärleken – hos den unga, modiga Fatima. Och trots sitt enkla ursprung ska Hernando komma att spela en avgörande roll i den muslimska kampen för överlevnad i denna värld av blodiga religiösa motsättningar...
   Fatimas hand är en storslagen historisk äventyrsroman om kärlek och hat, om förlorade illusioner och kampen för ett värdigt liv.

Kommentar
Jag har läst Katedralen vid havet av samma författare och tyckte att den var bra. Men jag brukar sällan ångra eller känna att jag vill ändra det betyg som jag ger en bok, men det var en bok som jag faktiskt skulle vilja ändra. Inte för att jag gjorde det. Den borde ha fått en trea i stället av mig, just för att den var lite för lång tyckte jag och dessutom var jag inte så pass tilltalad av den.

Den här boken då, hur lång är inte den? Över 900 sidor! Den är så enorm att det är otympligt att läsa. Jag må säga att jag är rätt så nöjd över att jag lyckades läsa hela (av ren tjurighet förmodligen)... Jag är inte bara besvärad över antalet sidor, jag är också kritisk till det. Visst kan det ha sin tjusning att få dyka ner ordentligt. Men den här boken hade kunnat halverats för att få fram sitt budskap bättre. Och till fler. Det är väl det som är syftet? För att uppmärksamma att det var 400 år sedan som muslimerna landsförvisades från Spanien. Hade boken varit mer kompakt så hade det också blivit mer gripande och minnesvärt det som skedde.

För jag gillar faktiskt den här boken mer än den förra av Falcones. Det som boken vill berätta om är väldigt intressant att ta del av och så klart också en viktig historia att berätta. Bakom alla sidor rymmer väldigt mycket research. Fram till strax innan mitten läste jag med god mod. Det var spännande det som hände och det var fyllt med kultur och historia som var otroligt målande och givande att ta del av.

Sedan falnade mitt intresse något. Det blev alltför utdraget och i och med det så kunde jag inte längre känna samma fascination över allt som målades upp. En annan sak som jag blev medveten om var att den här boken hade några liknande teman i handlingen som Katedralen vid havet hade. Lite, lite tråkigt måste jag säga.

Det fanns många scener och händelser som jag gillade att läsa och egentligen är allt bra tycket jag. Men jag ser det som sagt fullt möjligt att den hade kunnat halverats för att bli ännu bättre. I efterhand har den ändå satt ett litet avtryck för det svåra i att få olika religioner att samexistera. Många svåra val, orättvisor, oförglömlig kärlek och det obegränsade hopp som människan besitter.

Slutsats och betyg
Det väger ungefär lika tungt att jag är kritisk till den enorma textmängden som att jag tycker boken var givande att läsa rent innehållsmässigt och för det viktiga budskapet. Fatimas hand får betyg 3 av mig.

La mano de Fátima | Historisk roman | 2009 Albert Bonnier Förlag | 919 sidor | 978-91-0-012458-8

fredag 28 april 2017

En egen strand av Aino Trosell


Handling
Hanna och Judit är systrar. Men arbete och familjeliv har gjort sitt. De är utarbetade, nednötta till varpen, dränerade på kraft. De måste göra något, för att rädda sig, för att inte gå under.
   Om man säljer allt och vågar språnget? Bara ger sig av? Hur länge kan man då leva långt borta i Söderhavet? Bland tusentals obebodda öar finner de den ö som ska komma att bli deras egen, eftersom den är ingens.
   Nu ska de få prata färdigt, vila, läka sig. Nu ska de hitta tillbaka, börja om.
   Äntligen finner de lugnet, äntligen lever de enbart i nuet. Äntligen har de tid att räkna alla stjärnorna på himlavalvet.
   Men i samvaron på den rofyllda ön luckras förseglingarna långsamt upp. Det Hanna och Judit hade hoppats lämna bakom sig hinner i stället ifatt dem. Samtalen färdas i allt bräckligare farkoster, driver systrarna till att demaskera sina sanningar.
   Till sist nalkas den fara som ska tvinga dem att kämpa för sina liv. Tillsammans.
   Eller var och en för sig.

En egen strand är en roman om flyktdrömmar, fast man redan har flytt. Om konstens och kärlekens janusansikten. Om att gå sönder, och ändå gömma sin dröm.

Kommentar
Jag tyckte den här boken såg så tjusig ut. Sedan lockades jag också av titeln och handlingen, men föga anade jag vad som faktiskt dolde sig i boken, något som inte ens huvudpersonerna kunde gissa sig till heller...

Det var verkligen roligt med ett lite annorlunda språk som den här boken hade. Jag kanske inte kan läsa alltför mycket Trosell böcker i rad, men jag blev så pass nyfiken att jag kan tänkta mig att prova fler framöver. De var lite poetiskt emellanåt. Och dialogerna markeras inte ut, utan var en del av texten. Det var som att allt flöt samman. Ungefär så som tillvaron kan vara i verkligheten, det tänkts och händer och det pratas i ett enda virrvarr. Jag gillade att utforska det är nya uttryckssättet med språket.

Huvudpersonerna som sedan står för berättelsen var intressanta och jag ville veta hur det kom sig att de drog iväg på det här äventyret. Jag ville också veta hur deras relation till varandra såg ut. Och jag ville också veta hur det skulle utvecklas. Det fanns ett driv för mig att läsa vidare. Jag kände mig nära dem och jag kunde också känna mig in i deras tillvaro på stranden.

När det sedan börjar dra ihop sig och utvecklas i en riktigt som de kanske inte planerade för blir jag lika skrajsen som de. Det var riktigt spännande och jag kunde inte se hur det skulle sluta. När det är på det allra yttersta tyckte jag också återigen att språket tillförde mycket av min läsupplevelse. Det var mycket bra läsning.

Så boken var rakt igenom väldigt bra. Jag gillade den. Men det var lite synd att det blev något knasigt i slutet. Jag hängde inte riktigt med och det jag uppfattade var kanske inte något som jag uppskattade.

Slutsats och betyg
Väldigt spännande med ett lite annorlunda språk, dessutom var blev jag tagen av berättelsen och syskonen att jag med gott samvete kan ge boken betyg 4.

2013 | Norstedts | 271 sidor | 978-91-1-303866-7

onsdag 26 april 2017

Kvartalsrapport: Januari, Februari och Mars


Antal lästa böcker: 21
Antal lästa sidor
Medelbetyg:

Antalet inköpta böcker: januari (14) februari (4) december (5) = 23
Antal bortskänkta böcker: Ingen aning, för många att hålla räkningen på

Arvet efter dig, Jojo Moyes
Berättelsens ängel, Jakob Sverker
bird by bird, Anne Lamott
Björnstad, Fredrik Backman
Columbus koden, Mike Evans
En nästan sann historia, Mattias Edwardsson
Heidenstams misstag, Jakob Sverker
I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början, Kristian Gidlund
Larma, släcka, rädda i Rosengädda, Emma Hamberg
Liv efter liv, Kate Atkinson
Los Peregrinos, Cecilia Samartin
(Mammutjägarna, Jean M. Auel) Avbröt, lägger undan serien
Ondskans schaman, Michelle Paver
Ordbrodösen, Anna Arvidsson
Röta, Siri Pettersen
The wilderness, Samantha Harvey
Torsdagarna i parken, Hilary Boyd
Trädens hemliga liv, Peter Wohlleben
Trädets tid, Christel Kvant
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, Haruki Murakami
Ödets dotter, Isabel Allende


Kvartalets bästa: Larma, släcka, rädda i Rosengädda
Kvartalets sämsta: Columbuskoden
Kvartalets överraskning: Torsdagarna i Parken
Kvartalets besvikelse: Björnstad

Den bok som var...
Roligast: Larma, släcka, rädda i Rosengädda
Sorgligast: I kroppen min
Tråkigast: Liv efter liv
Mysigast: Larma, släcka, rädda i Rosengädda
Läskigast: En nästan sann historia
Mest romantisk: Los Peregrinos
Mest inspirerande: En nästan sann historia
Mest fängslande: En nästan sann historia

Boken med finast omslag: Ingen självklar men jag får återigen nämna En nästan sann historia


Kommentarer från kvartalet och inför nästa
Jag kan se listan på dessa böcker och tycka att det ser lite litet ut. Har jag bara läst dessa? Hur kan de vara 21 stycken? Men så räknar jag och visst, det stämmer och det är också många. Det är ju det...

Under den här tiden fick jag ett ordentligt ryck och rensade ut en himla massa saker, däribland mina böcker. Så nu måste jag också fundera ut lite hur jag ska göra med till exempel de här inläggen. Jag kan ju inte stapla bokhögar längre. Vilket känns tråkigt såklart. Kanske kan jag bara visa upp några enstaka böcker av en viss anledning som jag finner värdig. Jag provade att göra lite så nu och så får jag se hur det blir nästa gång. Men jag vet inte riktigt vad jag tycker om det dock... bättre än inga bokbilder i alla fall :)

Annars tycker jag det varit ett okej kvartal, med några riktigt bra och några "riktigt dåliga". Så som det kanske bör vara. Så att det inte blir för mycket av det ena utan att det sparas.

Är det något specifikt som jag är sugen att plocka upp och läsa vid nästa kvartal? Det finns en del. Men jag har ju halvt glömt bort att fortsätta med Harry Potter, så det får jag göra! Det kan ha en liten orsak i att den tredje boken som jag är på, från filmen så finns en scen som är en av mina absolut värsta barndomsminnen. Jag är så rädd av mig och undviker allt skrämmande. Men jag var nog inte beredd då och så fick jag se allt och hörde ljuden, det är nästan så att blodet i mig fryser till is än idag. Usch!!! Så jag är lite nervös om jag faktiskt kommer bli rädd när jag nu ska läsa det, haha...

måndag 24 april 2017

Mr Dixon försvinner av Ian Sansom


Handling
Israel Armstrong, den manchesterklädde, bortkomne, bokälskande bibliotekarien långt ute på den nordirländska landsbygden, är äntligen tillbaka i andra delen i den uppskattade humordeckarserien som inleddes med "Fallet med de försvunna böckerna".
   På det stora varuhuset Dixon & Pickering är man mitt uppe i förberedelserna för ett stort jubileumsfirande när det upptäcks att självaste mr Dixon är spårlöst försvunnen - och med honom flera hundra tusen pund i kontanter. Det dröjer inte länge förrän Israel Armstrong, som borde nöja sig med att leverera biblioteksböcker till sina föga litterärt bevandrade läsare, lyckas hamna högst upp på polisens lista över misstänkta kidnappare. Han förlorar både jobbet och anseendet, och i sin strävan att rentvå sig själv upptäcker han att ingenting är vad det synes vara. Kommer Israel att få upprättelse? Lyckas han få tillbaka sin fallfärdiga bokbuss? Kan han få ordning på sitt trassliga kärleksliv? Och är det verkligen ingen som har hört talas om Franz Kafka?

Kommentar
Den här boken ar fått stått och väntat alltför länge i mina hyllor tills den nu äntligen blev läst. Det gick väldigt fort också eftersom den inte består av så många sidor som dessutom är väldigt luftiga med mycket dialoger. Snabbläst och dessutom ganska så lustig och härlig på sitt sätt.

Redan på första sidan brast jag ut i ett skratt och tänkte att det här blir bra. Det kanske inte blev fullt så roligt längre fram, men det var ändå lättsam och härlig läsning rakt igenom.

Jag kan dock inte påstå att den satte några avtryck efteråt, eller var särskilt märkvärdig. Men för att ha noll förväntningar och verkligen dragit ut på att läsa den måste jag ändå säga att den var bättre än vad jag tänkte mig. Huvudpersonen stod inte bara för det härligt charmerande utan jag gillade också att han var en sådan bokälskare. Det är nästan, nästan så att jag kan tänka mig att se efter om jag ska läsa bok nummer 1 (det här verkade vara nummer 2, men påverkade inte läsningen alls).

Slutsats och betyg
Inte så märkvärdig men ändå en rolig och charmig liten berättelse. Betyg 2.

Mr. Dixon Disappears | 2006 | Massolit förlag | 245 sidor | 978-91-86649-40-1

tisdag 18 april 2017

Los Peregrinos av Cecilia Samartin


Handling
En mustig, varm och färgsprakande roman som avslutar trilogin som inleddes med Señor Peregrino och La Peregrina. Här får vi äntligen veta vad som hände med Señor Peregrinos ungdomskärlek Rosa, sanningen om Jamilets vanprydande födelsemärke och, inte minst, höra legenden om Den blå rosen.
   Den sällsynt vackra mexikanskan Jamilet bär på en fruktansvärd hemlighet: hennes rygg är vanställd av ett ohyggligt födelsemärke. Efter en farlig flykt till Los Angeles träffar hon den excentriske Señor Peregrino som tar henne under sina vingar.
   I jakten på svar från det förflutna beger sig Jamilet och Señor Peregrino tillbaka till Santiago de Compostela. Omgivna av vakande vänner ligger de nu på sjukhus efter en dramatisk brand och ett mordförsök som lämnat dem allvarligt skadade. Men inte alla önskar deras tillfrisknande...
   Kommer Jamilet äntligen hitta sin mormor Rosa? Finns det bot för födelsemärkets förbannelse? Och vem var den modiga Flor, vars livsöde och klokskap påverkar livet för människorna än i dag?

Kommentar
Jag har älskat alla Samartins böcker för hennes fantastiskt vackra och härliga språk. Den här serien är en av mina bokliga favoriter. Hela historien om Jamilet och de andra är helt underbar att läsa om. Jag njuter aldrig så mycket av läsningen som vid dessa böcker, så jag måste bara läsa om dem någon gång. Att jag inte har fler böcker som väntar av henne känns lite synd...

Den här avslutande delen i trilogin var lika bra som de andra. För mig har jag också känt att de blivit allt bättre eftersom jag gillar dem så mycket. Det kan aldrig sägas nog. Det som jag däremot reagerade över i den här boken var att den här legenden som det berättas om upptog en sådan stor del av boken. Kanske lite för mycket för mitt tycke, men jag lutar mig åt författarens intentioner med historien och får känna mig lugn av det. Just det förflutna har ändå en stor betydelse över den nuvarande tillvaron för Jamilet. Ur sagan framkommer det också ett fint budskap, jag hade gärna sett att det drogs ut lite till och belystes ännu mer vid slutet. Sedan bara lite mer om Jamilet och de andra.

Men det var inte så att legenden var tråkig att läsa. Absolut inte. Jag är så imponerad och stormförtjust i Samartins berättande att jag bara tar till mig allt. Underbar läsning. Legenden om den blå rosen är en lika vacker berättelse som den om Jamilet, och Rosa. Ja, som det framgått, jag älskar den här serien.

Slutsats och betyg
Jag var lite kluven till om boken skulle få fullpott eller inte, men tillslut tippade det över det det ändå, eftersom jag älskar de här serien så mycket och Samartins berättande.

Peregrinos #3 | Bazar | 2014 (2013) | 335 sidor | 978-91-7028306-2

fredag 14 april 2017

Bokbloggsjerka 14-17 april

Frågan som Annika ställer den här gången ser ut så här: Less is more, håller du med om det? (Kan handla om en på tok för lång bokserie, en bok som borde ha förkortats med typ 300 sidor, etc

Ja! All you need is less... Jag är ganska så inne på den filosofin just nu. Först och främst har jag städat ut mitt hem och gjort mig av med en fasligt massa saker, inklusive böcker och hyllorna. För att jag blir lugnare av det, kan fokusera bättre och har något tydligare att förhålla mig till.

Sedan om Annikas exempel med boken är det också något som jag tänker nämna. Jag läste nyligen ut Fatimas hand av Ildefonso Falcones och den hade kunnat halverats känner jag. Och den var på hela 919 sidor. Alldeles för utdraget. Den var bra, men för lång.

Vad mer, bokligt? Låt mig inte lockas av alla spännande böcker som finns... jag behöver någon form av superkraft för att hinna med alla. Mindre böcker i världen alltså...

Glad påsk på er!

torsdag 13 april 2017

The Wilderness av Samantha Harvey


Handling
It’s Jake’s birthday. He is sitting in a small plane, being flown over the landscape that has been the backdrop to his life – his childhood, his marriage, his work, his passions. Now he is in his mid-sixties, and he isn’t quite the man he used to be. He has lost his wife, his son is in prison, and he is about to lose his past. Jake has Alzheimer’s. As the disease takes hold of him, Jake struggles to hold on to his personal story, to his memories and identity, but they become increasingly elusive and unreliable. What happened to his daughter? Is she alive, or long dead? And why exactly is his son in prison? What went so wrong in his life? There was a cherry tree once, and a yellow dress, but what exactly do they mean? As Jake fights the inevitable dying of the light, the key events of his life keep changing as he tries to grasp them, and what until recently seemed solid fact is melting into surreal dreams or nightmarish imaginings. Is there anything he’ll be able to salvage from the wreckage? Beauty, perhaps, the memory of love, or nothing at all?

Kommentar
Den här boken lyckades slinka hem till mig just för att den såg så fin ut och för titeln. Ibland talar de till en. Jag gillar ju naturen så när något verkade vara ännu vildare än det blev jag nyfiken. Att boken egentligen verkade handla om en man som får alzheimers och att den faktiskt var på engelska, det var mindre viktigt.

Jag brukar inte läsa romaner på engelska, men det är något som jag gärna skulle vilja kunna göra. Framförallt är det den här automatiska förståelsen som inte är så naturlig för mig. Jag är lite mer distanserad på något sätt. Jag får öva på det. Som nu.

Jag tyckte att boken var mysig att läsa och jag kunde faktiskt känna något. Det var tragiskt på något sätt, sorgligt och vemodigt. Tänk vad hemskt att alla minnen bara försvinner! Vissa scener var jag helt tagen över, helt inne i när jag läste. Så jag tyckte det gick bra trots språket. Det var inte så krångligt. Helheten som bok tyckte jag också var okej. Visst fanns det en del bitar som bara gick mig förbi och jag kanske inte drogs med så värst mycket (vet faktiskt inte om det berodde på engelskan eller helt enkelt för att det bara var mindre bra, haha). Men överlag var det absolut värt att jag läste den här.

Slutsats och betyg
Trots språket och handlingen som inte är något för mig så gillade jag att läsa boken. Den kanske inte var super, men ändå rätt bra. Så absolut en 3:a från mig.

2009 | 328 sidor | Vintage Books | 9780099526537

onsdag 12 april 2017

Mitt nya bokliv - min omvärdering av böcker

Jag har hintat lite i bloggen om att jag har omvärderat mitt bokliv tidigare, men aldrig riktigt gjort klart för er hur eller varför det kan komma sig eller ens vad jag tänker mig att det ska bestå av. Så nu får jag göra ett försök till det.

Jag vet inte hur stort och brett jag ska gå, men ska försöka hålla mig så kort jag kan. Men det är klurigt, så det blev kanske lite styltigt emellanåt. Och jag måste bara poängtera att det här är mitt egna personliga val som jag har gjort därför att jag tror det blir bäst för mig. Jag kommer också göra mitt bästa för att inte nämnde det mer än den här gången.

Men så, håll i er...

Allt tog far när jag kom i kontakt med en livsstil som heter Minimalism och föll för den och jag rensade ut som en besatt så ofantligt mycket i mitt lilla hem och jag blev så oerhört lättad utav det. Nästan så att tårarna trängde fram. Jag var också förvånad hur mycket jag faktiskt ägde på alla omöjliga ställen. Minimalism kan tolkas på lika många sätt som det finns brukare av den och vem som helst kan också kalla sig det. Poängen är att göra fler medvetna val om det som ger värde i sitt liv. Framförallt handlar det om att minska konsumtionen för att frigöra tid, energi och pengar till det vi själva finner verkligt viktigt. Kärnan är som bekant att lyckan finns inom oss och inte i materiella ting. Nog hade jag hört det förut men denna gång brände det till ordentligt och fastnade på ett helt annat sätt. Hela samhället bankar i oss att om vi bara köper detta blir vi lyckliga. Men behöver och använder vi verkligen allt som vi har? Regelbundet och för att det ger oss verklig glädje? Denna gång blev dessa frågor på en helt annan nivå för mig.

Efter mycket utrensning kom jag tillslut till mina böcker. Jag sa lite på skämt att i den här takten ryker hela hyllan. Sagt och gjort. Nog kunde jag göra lite för mig själv även där. Så jag släpade iväg kassar efter kassar efter kassar...  i flera omgångar (tillbaka) till min lokala loppis. Så många att jag nästan skämdes. Men ganska roligt ändå, det var bra träning... och symboliskt att bära iväg med sina bördor... det var tungt!

Varför var böckerna tvungna att lämna mitt hem? Jag har insett att mitt boksamlarebeteende blev ganska ohållbart, åtminstone svårhanterligt i längden. Jag kunde liksom ta hem böcker med alla möjligt argumentationsgrund. Högen av olästa böcker växte alltmer och den gjorde mig stressad. Second hand som var mitt skattställe är som ni förstår väldigt billigt, vilket gör det lättare för mig att ta hem ännu mer samt att jag då trodde att jag sparade pengar (när jag faktiskt spenderar dem!) Snart var mitt fokus mer på allt som jag måste läsa än den boken som jag faktiskt läste. Och jag kommer aldrig kunna skaffa hem varenda bok som jag önskar i hela världen (vilket kan tyckas knepigt men jag kände att jag ville bygga upp mitt bibliotek - och säg mig, vart går gränsen för vilka böcker som jag inte vill ha i det? Ohanterligt för mig).

Andas ut. Hoppas ni förstår mig.

Jag är lite nervös över hur det här ska tas emot i bokvärlden. Men det förändrar ju inte min bokkärlek precis, den växer snarare! För mig blir det så enkelt som att jag inte behöver äga böcker för att älska dem. Mitt boksamlande är ju precis här, på bloggen. Det har slagit mig hårt men oj sådan effekt det fått. Nu kan jag njuta ännu mer av själva läsandet plus att jag lättare kan fokusera på mitt eget skrivande. Det är väldigt skönt för mig att jag nu har tydligare riktlinjer att förhålla mig till. De böcker som förtjänar att vara i mitt hem ska vara de som jag verkligen, verkligen älskar och inspireras av. Och vad gäller nya böcker kan jag alltid låna från biblioteket, låna av andra eller köpa hem någon billig för att läsa (direkt!).

Parentes: En annan bidragande faktor är att jag känner så starkt för miljöfrågor och hållbarhet vilket minimalismen är ett svar på eftersom vi kapar av vår konsumtion kraftigt. Är det något världen gått fel på så är det vår konsumtion. Obeskrivligt för mycket och det mesta helt i onödan. Jag känner sådan enormt bekymmer över hur människan behandlar sin planet. Det här går för det mesta utanför min bokvärld eftersom jag oftast handlar på second hand, och sedan finns det såklart värre saker än böcker. Men ändå. För mig känns det betydelsefullt att "även jag" kunnat omvärdera och ändra beteende med något som kommer få inflytande på det mesta i mitt liv.

måndag 10 april 2017

Äventyrliga hjärtan av Jakob Sverker


Handling
Hur kan en vanlig tjej på väg mot en lysande karriär inom marknadsföring förvandlas till en kallblodig krigare? Finns det en hemlig och mäktig nazistisk organisation som utnyttjar kriserna för att skapa ett auktoritärt och intolerant Europa? Ett sms får Carl-Henrik att i all hast resa till Berlin. Madeleine får hjälp från oväntat håll på sin färd genom Europa. Organisationen FEF är henne hack i häl i jakten på hemligheten och planerar dessutom attentat för att skapa kaos och tillintetgöra demokratin. Kommer någon att kunna stoppa dem?

Kommentar
Det har gått allt bättre för mig att läsa den här serien för varje bok som gått. Allt mer flyt och jag märker tydligt att Sverker vet vad han gör så jag kan luta mig tillbaka. Men för varje bok har det också sjunkit in att det här inte är min smak. Det är alldeles för hårt klimat för mig på något vis, för mycket hemskt. Vissa scener var så brutala att jag helt enkelt fick hoppa fram en bit. Samtidigt så förstår jag att det också var för att det beskrevs så pass bra och inlevelsefullt att det kändes. Men jag är så mesig och kan inte ägna mer än ett stycke eller så när de är som grymmast, framförallt om det är så detaljerat.

Det är dock inte bara hemskheter. Den där sagan om Rakel tycker jag är en väldigt skön kontrast, som en varm filt för mig mot det onda. Och på något sätt gillar jag också hur det utvecklar sig om Madeleine, helheten på något sätt, inte de där andra detaljerna. Framförallt är det relationerna som jag uppskattar och håller mig till.

För det var inte så att jag inte tyckte att det gick an, tvärtom, jag tycker det är riktigt bra skrivit. Allt bättre ju längre fram jag kom. Väldigt innehållsrikt språk, bra uppbyggt och riktigt spännande. Man tvingas till att bläddra vidare för att se hur det ska gå. Det är bara det att den här serien inte var något för mig. Och så får det vara, det finns säkert andra som kan ha glädje av den i stället.

Slutsats och betyg
Det är både och med den här boken liksom de tidigare i serien, jag både gillar och gillar inte. Jag tycker det är bra skrivit men det tilltalar in mig riktigt så därför landar det på betyg 3.

Recensionsexemplar från författaren
Europatrilogin #3 | Jakob Sverker förlag | 2016 | 228 sidor | 978-91-981827-4-3

torsdag 6 april 2017

En bokbloggares hemliga liv

Jag har inte varit så flitig med listor här på bloggen, så när Monika gjorde den här listan och taggade den som mot förmodan ännu inte har gjort den att göra det, så kände jag mig både träffad och manad. Här är frågorna:

1. Hur länge har du bloggat?
Jag startade bloggen i slutet av augusti 2015.

2. Tror du att du kommer sluta blogga om böcker i framtiden?
Det tror jag inte, men man kan ju aldrig veta. Det känns ungefär som att när jag väl fick kännedom om bokbloggar och själv började så är jag fast, på ett bra sätt såklart :)

3. Vad är det bästa med att vara en bokbloggare?
Att det är som en egen liten community där alla är så snälla och uppmuntrande. Att jag bara fick hoppa in i den, så glad för det. Och all överväldigande bokkärlek förstås, få ha en liten plats där allt kan samlas.

4. Vad är det värsta med att vara en bokbloggare?
Det skulle nog vara den här pressen som jag sätter på mig själv när jag går för lång mitt i grubblande. Jag ska sluta tänka så mycket strunt och bara gör det på mitt sätt.

5. Har du svårt att skriva rubriker till dina inlägg?
Inte direkt, det är ju oftast bara boktiteln och dess författare... ibland funderar jag dock på om jag inte skulle ta och ändra lite på det. För jag kan tycka det är roligt med finurliga rubriker av olika slag. Men jag tror jag håller mig mer safe ett tag till.


6. Finns det någon bokbloggare som du beundrar?
Jag ser upp till så många och kan inspireras av alla på olika sätt :)

7. Vilken bokbloggare skulle du vilja ha som gästbloggare på din blogg?
Det skulle vara lite märkligt att ha en annan bokbloggare i min blogg, haha. Vet inte riktigt vad det skulle bestå av i så fall.

8. Hur ser din rutin ut när du bloggar? T ex vilken tid, klädsel, dryck m.m.
Jag har nog inte någon direkt rutin. Men jag gillar att dricka en kopp varmt under tiden och åtminstone se till att jag är någorlunda pigg, eller i varje fall med på noterna. Jag försöker också att kompaktera bloggandet och bloggläsandet, även om jag kikar runt lite då och då också. Ibland får jag en dålig vana att kika runt och tänka att jag ska komma tillbaka senare och kommentera men glömmer av det, dumt av mig. Men vid jerkan t.ex kan jag inte gå in och svara lite under tiden, då vill jag gärna vänta och göra allt i ett svep. Och ibland händer det också att jag skriver recensionen precis innan den ska upp... jag kan ha en del dåliga vanor, haha.

9. Har du svårt för att skriva recensioner?
Ja verkligen, ibland grubblar jag som sagt en del och spinner iväg och tänker på så mycket runtomkring. Det är dock inte alltid svårt, ibland går det som en dans. Det är åtminstone nyttigt och lärorikt för mig och för det allra mesta alltid väldigt roligt.

10. Vad tycker du om bokbloggarvärlden?
Helt fantastisk värld att få vara med i. Väldigt givande, intressant och med så snälla personer. Inspirerande också!

11. Vilka taggar du för den här taggen?
Jag får säga detsamma att den som ännu inte gjort den här får gärna göra det.

onsdag 5 april 2017

Som en liten bokbox


Mina bokhyllor har krympt. Men det spelar ingen roll, Sonja ska ändå lägga beslag på mitt bibliotek, oavsett hur stort eller litet det är ;) Kanske är det mer lämpligt för henne nu... (Hon har försökt att tränga sig in ovanför Backmans böcker, men lyckas aldrig så hon får backa ut igen, haha.)

Så här ser min bokutställning ut just nu i varje fall (jag har i och för sig fler böcker i min ägo på annan ort också, plus att jag inte ska ljuga om att några också gömmer sig på andra platser i lägenheten). Men i den här bokboxen finns några lästa böcker som jag älskade, men för det mesta är det böcker som jag måste beta av för att se om de är värda att behållas. Nu när det inte är lika många känns det mer översiktligt och hanterbart. Väldigt skönt måste jag säga.

Tanken är ju dock att jag ska bygga ihop ett hyllsystem av något slag med äppellådor. Men jag förstår inte varför det ska vara så himla svårt att få tag på dem. Jag låg typ sömnlös för att jag var så exalterad över min idé och laddade inför att dagen efter komma hem med massor av lådor och börja snickra. Men icke. De säljs till hösten. Suck. Det var ren tur att jag åtminstone fick hem dessa två. Sedan ska jag också slipa dem lite och måla på med lite oljebets.

Jag får helt enkelt ha lite tålamod så blir det nog bra tillslut :)

tisdag 4 april 2017

Månadens hyllvärmare - slutgiltig strategi


Det har skett en livsomvälvande förändring i min relation till böcker de senaste veckorna. Så pass att den här utmaningen som jag har för mig själv, månadens hyllvärmare, inte ska behövas om ett visst antal månader (allra senast årsskiftet). Som en del i det här vill jag också helt och fullt lyssna på min läslust och kan därför inte spika en läsplanering. Därför har jag nu bestämt mig för en slutgiltig strategi för mina sista hyllvärmare. Jag tänker läsa så många som jag känner för och har möjlighet till. Om jag skulle få några nitlotter får jag ta någon bok som jag tror är ett säkert kort för att inte sjunka in i en lässvacka. Men så dramatiskt blir det förmodligen inte.

måndag 3 april 2017

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson


Handling
I mitten av 1990-talet påbörjar Zackarias Levin en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet - och kanske av hela livet.
   Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.
   Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?

Kommentar
Innan jag började läsa den här boken var jag lite orolig för att den skulle vara för krånglig och hemsk för mig. Men jag kunde inte låta bli att läsa den ändå när jag hörde så mycket gott om den. En bok som dessutom utgörs så mycket utav skrivandet var dessutom oemotståndligt för mig.

Först kan jag säga att den inte alls var så krånglig och hemsk som jag hade befarat. Jag sögs genast in i berättelsen och hade svårt att låta bli att läsa vidare för att se hur allt skulle sluta. Jag ville åt den där sanningen, men som aldrig tycktes verkade komma. Det blev många vändningar och till sist fick jag bara luta mig åt att det kanske aldrig kommer att komma ett svar. Det är spännande att utforska, vad som egentligen är sanningen.

Handlingen är väldigt snyggt uppbyggd och jag hade aldrig tråkigt någon gång. Edvardsson är duktig på att skriva så att jag bara följer med. Jag blev nyfiken på att prova något annat av honom. Något annat som höll mig fastklistrad var de små bitarna av skrivkonsten. Den där skrivarkursen som de gick i Lund verkade minst sagt intressant, kanske också något extrem. Men det var något i det som jag drogs till. När skrivandet är på liv och död. Alltså väldigt spännande att dra lite extra i fiktionens värld.

För att inte tala om den ännu snyggare helheten med den här berättelsen. Den var precis så fascinerande som jag tänkte mig och jag är glad att jag nu har läste den.

Slutsats och betyg
En väldigt fängslande historia som levde upp till mina förväntningar och får därför av mig betyg 4.

Spänning | 373 sidor | Forum | 2016 | 978-91-37-14915-8

torsdag 30 mars 2017

bird by bird av Anne Lamott


Handling
"Thirty years ago my older brother, who was ten years old at the time, was trying to get a report on birds written that he'd had three months to write. It was due the next day. We were out at our family cabin in Bolinas, and he was at the kitchen table close to tears, surrounded by binder paper and pencils and unopened books on birds, immobilized by the hugeness of the task ahead. Then my father sat down beside him, put his arm around my brother's shoulder, and said, 'Bird by bird, buddy. Just take it bird by bird.'"

Kommentar
Den här skrivhandboken hade jag hört talas om från olika håll och haft den i åtanke som en bok som jag skulle vilja läsa någon gång, just för att jag intresserar mig för skrivandet och vill få tips och inspiration.

Texten är ju på engelska och i vanliga fall brukar jag inte läsa på det språket. Men när det är lite mer åt det fackliga hållet brukar det gå bättre. Sedan underlättade det också väldigt mycket i och med Lamotts lättsamma språk. Det är följsamt, roligt, igenkännande och intressant. Hon bjuder ofta på historier och har många kloka råd att ge. Det är konkret och generöst. Jag tyckte den var väldigt härlig att läsa. Nog blev jag peppad till att skriva ännu mer. Att ta det "bird by bird", såsom hon uttrycker det. Det uttrycket gillar jag.

Det fanns dock några tillfällen under läsningen som jag helt enkelt skummade förbi. Mest för att jag bara ville ha åt det som handlade direkt om skrivandet. Det blandas alltså in ibland lite om hennes liv (det nämns också tydligt vid just bokens undertitel).

Slutsats och betyg
Väldigt personlig och härligt peppande bok för skrivande människor med många goda råd. Betyg 4.

bird by bird - Some Instructios on Writing and Life | 237 sidor
Anchor Books | 1994 | 978-0-385-48001-7

onsdag 29 mars 2017

Veckans bokbloggsfråga - vecka 13



Frågan från Barnboksbloggen ser ut så här denna vecka: Om du skulle skriva en bok, vad skulle den då handla om? Barn-, ungdoms- eller vuxenbok? Skönlitterär eller faktabok? Och vilken genre?

Att jag vill skriva böcker vet jag men inte riktigt om vad. Jag gissar dock på vuxna skönlitterära böcker, men vad de kommer handla om ändras hela tiden med alla idéer som jag får. Det viktigaste för mig blir att bestämma mig för någon och faktiskt slutföra den, annars blir det ju aldrig någon bok ;) Det kanske är lättare att nämna vilken genre och det skulle i så fall bli ganska så vardagliga men med lite magiska inslag. Men jag vet som sagt inte i detalj exakt hur. Vilken känsla är också viktigt för mig och jag har några inspirationskällor, ska bara försöka hitta mig själv där någonstans.

tisdag 28 mars 2017

Liv efter liv av Kate Atkinsson


Handling
Den 11 februari 1910 föds Ursula Todd, det tredje barnet till en rik engelsk bankirfamilj. Ursula har ett synnerligen unikt liv framför sig, där hon föds och dör om och om igen under de ca 60 år vi får följa henne. Hon får uppleva flera av sin tids viktigaste händelser och på olika sätt vara med att påverka historien. Tänk om du skulle få ett oändligt antal chanser att leva om ditt liv. Skulle du till slut kunna rädda världen från ett oundvikligt öde? Skulle du ens vilja?

Kommentar
Den här boken hade funnits i mitt bakhuvud ett tag som en sådan bok som jag bara måste läsa just för att jag tyckte att ämnet var så spännande, det här med reinkarnation och att leva flera liv, så som Ursula gör i den här boken. Det är en berättelse som verkligen tilltalar mig och nu fick jag äntligen en chans att läsa den.

Men jag måste säga att det inte riktigt blev så som jag tänkte mig (jag hade å andra sidan inga större förväntningar på den heller). Boken är väldigt lång, inte för att det i sig är något större problem, men när jag inte fann handlingen som särskilt spännande så blev det mest en lång transportsträcka. Jag hoppades att något intressant skulle dyka upp. Vilket jag tyvärr inte tyckte att det gjorde. Det blev alldeles för utspritt och ogreppbart för mig. Efterhand blev jag också medveten om tiden som den utspelar sig kring (där mitt intresse stjälper) så då fanns det inte mycket som kunde rädda det hela från mitt håll. Väldigt synd att det blev så.

Slutsats och betyg
Trots att boken har ett väldigt spännande tema så föll den för att jag aldrig riktigt fastnade för den, den blev på tok för långtråkig för mig. Betyg 2.

Life After Life | 535 sidor | Massolit förlag | 2015 (2013) | 978-91-87783-23-4

måndag 27 mars 2017

Bokbloggsbrev #8


Kära bokblogg!

Jag gillar tillfällen vid läsning när den ena boken kan inspirera den andra. När jag läste ut Los Peregrinos av Cecilia Samartin, som utspelar sig i Spanien och handlar om en gammal legend, lockades jag sedan till att plocka upp Fatimas hand av Ildefonso Falcones (en ofattbar tegelsten, över 900 sidor). Jag har precis börjat på den, men blev genast uppmärksam på att en viss stad nämns i båda dessa böcker. Eftersom den nya boken som jag nu började på utspelar sig för fyrahundra år sedan blir jag nyfiken på om det skulle kunna vara vid samma tid. Men förmodligen inte. Böcker har i varje fall gemensamma nämnare. Men visst är det spännande att kunna spinna vidare och göra ännu fler kulturella resor genom böckerna!

På tal om tegelstenar. Jag måste tyvärr bekänna att jag inte klarade av att läsa ut Mammutjägarna av Jean M. Auel. Läste knappt till hälften, men det gick bara inte. Jag har aldrig lagt undan en bok förut. Jag tänker att jag kanske kan plocka upp och läsa den framöver lite i taget, hoppas jag. Det blev nog som en följd av att jag nu försöker läsa efter lusten mer och mer.

Och på tal om att avbryta böcker. De receptböcker som jag nämnde för dig att jag lånade hem fungerade inte riktigt för mig. Den ena var alltför krånglig för mig och den andra behövde jag inte för jag har redan fått hjälp på den fronten. Så så är det med det.

Varma hälsningar
Fanny

fredag 24 mars 2017

Columbus koden av Mike Evans


Handling
Information från säker källa är hans enda vapen...
   Den amerikanske Secret Service-agenten John Winters tycker att påståendet att han i nedstigande led är släkt med Christopher Columbus är löjligt. Han tror att avslöjandet att Columbus hade en hemlig agenda för sina resor till den Nya världen förmodligen är falskt. Men, tänk om han har fel...?
   När Christopher Columbus reste för att upptäckta Amerika och den Nya världen, var det för att han ville tjäna den spanske kungen och drottningen? Eller var det för att han ville fly ifrån dem? Var hans band till Jerusalem starkare än någon kunde ana? Var han egentligen en jude som flydde från den spanska inkvisitionen? Och kan en upptäckt av dessa hemligheter stoppa en internationell katastrof i dagens värld av terrorism?
   Secret Service-agenten John Winters är fast besluten att finna svaren i denna spännande roman som är baserad på verkliga och fram tills nu, aldrig tidigare avslöjade fakta.

Kommentar
Jag måste säga att den här boken tycks utlova enastående läsning som både bjuder på spänning och fakta. Det här med Christofer Columbus tyckte jag verkade superspännande. Det var det som fick mig att plocka upp boken, av nyfikenhet.

Bland författarinformationen längst bak i boken står det att Evans har skrivit över 60 böcker, herregud tänkte jag. Men det var också något som märktes vid läsningen för det fanns ett flyt och en naturlighet.

När jag började läsa boken tyckte jag att det började bra och spännande och jag blir nyfiken på vad som ska avslöjas. Men efterhand ändras fokuset en aning och bokens handling består plötsligt av något annat än vad jag tänkte mig. Att det inte heller var så mycket om just Christopher Columbus tyckte jag var tråkigt då jag fick för mig att boken skulle handla ganska mycket om det. Så den här vändningen gjorde att jag tappade den lite, framförallt läslusten kring den.

Slutsats och betyg
Okej läsning, men inte riktigt min smak och dessutom blev jag något besviken vilket gör att boken får av mig betyg 2.

Columbus code | Spänning | 359 sidor | semnos förlag | 2016 | 978-91-87827-44-0

torsdag 23 mars 2017

Veckans bokbloggfråga - vecka 12

Frågan som Carola på Barnboksbloggen ställer låter såhär:

Då och då skickar ju bokförlagen ut pressutskick och recensionsexemplar. Ibland kommer det bara böcker, och ibland kommer boken tillsammans med något annat roligt som anknyter till bokens tema. Jag har dock funderat lite på hur det går till hos förlagen när de bestämmer vilka bloggar som ska få sådana här pressutskick. Har någon av er koll? Har ni på något sätt anmält er eller jobbat aktivt för att få vara med på listorna över vilka som ska få pressutskick? Eller tvärtom, tillhör du de som innerligt önskar, men aldrig får något? Och till sist, vad tycker ni om själva konceptet, är det bara kul att få sån här post eller känner ni att det förpliktigar?

Det här är en fråga som jag har klurat på. En stor anledning till att jag startade min bokblogg var för att jag tyckte att det var så himla häftigt att man kunde på hem rec.ex. Men nu är jag så kluven till det. Jag tycker det är jättejobbigt och känner sån press att skriva om dem, jag känner mig mer fri om jag inte fått boken på det sättet. Sedan har jag börjar omvärdera att jag kanske rent av inte vill samla på mig en massa böcker. Och då blir det ju knepigt.

Jag tillhör dem som får några förfrågningar men det är inte från några större förlag precis. Jag antar att man får jobba aktivt för att få rec.ex och pressutskick, göra sitt bokbloggande bra, konsekvent och uthålligt. Och kanske visa att man vill. Men jag vet inte om jag vill längre så jag håller mig bara på avstånd. Inte vet jag, men de som skickar ut kanske rent av har sina favoriter, de vill ju ändå sälja sina böcker (och har några kriterier) och just det krockar med mig. Inte för att jag tycker att det är något fel med detta, jag tycker det är så fint och bra att bokbloggar får lyftas fram.